När jag föreläser internationellt om prostitution framhåller jag alltid deras fantastiska arbete – jag har träffat flera som jag inte vet om de levt idag om det inte vore för Mikamottagningen. Den utgör en oas i tillvaron för människor som inte alltid har någon annanstans att vända sig. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Mikamottagningarna specialiserar sig på människor med prostitutionserfarenhet och finns i Stockholm, Göteborg och Malmö.

De söker upp människor på gatan, de erbjuder stöd, hjälp, barnmorska och samtalsterapi och fungerar också i praktiken som ett kunskapscenter om just prostitution. Hit kan den tonåring komma som sålt sex för första gången och inte vågat berätta för någon. Hit kan den komma som prostituerat sig i 30 år och vill söka ett jobb men inte vet vad hon ska skriva på cv:t. Hit kan den komma som slutat sälja sex för länge sedan men just inlett en relation och upptäcker att minnena börjar dyka upp. Hit kan den komma som jagas av sin hallick och inte har någonstans att ta vägen. 

Och den första frågan hon får är alltid: På vilket sätt kan vi hjälpa just dig?

Det är brukarens perspektiv som står i centrum.

Här finns inga krav på att man ska sluta med prostitution, här finns inga krav på resultat eller tidspress. Man går kvar i samtal tills man upplever att man är färdig. Det kan ibland ta flera år. 

Fram tills nu.

Nu har några byråkrater på Stockholms socialförvaltning beslutat att slakta hela verksamheten. Från och med nu kommer Mikamottagningen inte att erbjuda någon hjälp, trots att dess personal är specialiserad på just detta. Istället ska man få max 15 samtal som ska gå ut på en ”biståndsbedömning”, sedan ska man slussas vidare till landstingets psykiatri. Som inte har någon som är specialiserad på prostitution. (Tvärtom är det psykiatrin som idag skickar människor till Mikamottagningen, just för att de har spceialistkompetens.) Var exakt man ska hamna är det ingen som vet i dagsläget. 

Inte heller kommer de ta emot personer under 18 år – fast forskningen visar att de flesta börjar prostituera sig i yngre tonåren. Från och med nu kommer det inte längre vara möjligt att vara anonym under behandling, trots att detta kan vara a och o för personer med prostitutionserfarenhet. Rädslan för att hamna i något register kan göra att många drar sig för att söka hjälp. 

Det här är ett så urbota dumt förslag att jag saknar ord. Jag förstår faktiskt ingenting. Det verkar inte ens vara besparingar som är anledningen. När jag ställer frågor till Socialförvaltningen om vad meningen är med det hela svarar de bara att kommunen inte har ansvar för att behandla människor, utan att det är sjukvårdens uppgift. Målet är alltså att förtydliga skillnaden mellan olika ansvarsområden. ”Någon psykoterapi, hypnos- eller traumabehandling kommer dock inte vara möjlig”, fortsätter de, trots att det gått utmärkt tidigare. 

De river alltså ner en fullt fungerande verksamhet, som är internationellt känd, dit forskare och myndigheter vallfärdar från hela världen för att lära sig och som har gett Sverige renommé bland prostitutionsforskare från USA till Australien! 

Just det förutsättningslösa är något jag själv alltid framhåller då jag talar på internationella prostitutionskonferenser. Det är nämligen mycket ovanligt. Så kallade ”exitprogram” finns det gott om, många av dem drivna av religiösa grupper – inget ont om dem, många av dem gör ett fantastiskt jobb – men det här är en verksamhet som inte har någon annan agenda än brukarens bästa. 

Undersökningar visar att de som använder sig av Mikamottagningen är mycket nöjda med verksamheten. Jag har talat med flera som säger att ”utan dem hade jag varit död idag” och ”när ingen annan fanns där för mig var det personalen på Mikamottagningen som hjälpte mig att plocka upp mitt liv och gå vidare”. När Mikamottagningarna utvärderades av Linköpings universitet visade det sig att 80 procent av brukarna var nöjda och att 96 procent hade högt förtroende för personalen. Efter behandlingen sa majoriteten att livet har blivit lättare, att de fått kraft att avsluta destruktiva relationer och att rätt typ av hjälp varit en nödvändighet för att överleva.

Nu är flera av klienterna oroliga. Vissa har redan en historia av att bli slussade mellan olika instanser i åratal innan de kunnat landa på Mika. Att behandla människor med prostitutionsefarenhet är inte något vilken kurator som helst kan göra då det är en mycket speciell problematik. Det kan ta lång tid innan man vågar berätta om det allra svåraste och för det behövs förtroende. Detta är väl belagt i forskning – precis som Kris- och traumacentrum skriver:

”För den som upplevt tidigare trauma under barndomen eller tonårstiden räcker oftast inte en korttidsbehandling. Särskilt lång behandling kan behövas för drabbade som har många dissociativa symtom.” 

De som uppsöker Mikamottagningen har i genomsnitt tolv traumatiska upplevelser under uppväxten, enligt enkäten bland brukarna.

Personalen har inte heller blivit tillfrågad och detta har redan lett till stor oro och dålig arbetsmiljö med sjukskrivningar som följd. De känner naturligtvis ett ansvar för människorna som går i terapi hos dem och som nu frågar: vad kommer det att bli av mig? 

Än så länge gäller detta bara Stockholm, men går det igenom kan tänket sprida sig till Malmö och Göteborg. Det skulle vara en katastrof. 

Stockholms tjejjour har startat ett upprop, och det slutgiltiga beslutet ska fattas av socialnämnden den 13 december. Än finns tid att protestera! Alla som läser detta och vill bevara Mikamottagningen, kontakta ledamöterna i Stockholms socialnämnd (här) eller de som fattat beslutet på socialförvaltningen Stockholm. Du har en röst – använd den!