Där slogs porten upp för Sverigedemokraterna som genast sammanställde en diger kravlista. Samtidigt som Centerpartiet och Liberalerna lovade att absolut inte, under några som helst omständigheter, bidra till att ge Jimmie Åkesson ett formellt samarbete, men – det har funnits väldigt många sådana – kanske kan man tänka sig att lotsa Kristersson hela vägen om han bara balanserar sitt maktanspråk mot liberala krav på något slags distans gentemot rasistiskt driven högerpopulism.
Sedan ägnade sig Socialdemokraterna och Moderaterna under en betydande del av valrörelsen åt att växeldra för att jaga ikapp Sverigedemokraternas dystra – huvudsakligen falska – bild av Sverige som nära kollaps, sönderslitet av migrationsrelaterade problem och kostnader. Först under sommaren reste sig Socialdemokraterna ur detta syrefattiga träsk med konkreta förslag gällande välfärd och fördelning. Konflikten styrdes mot borgerligheten.
Moderaterna ... Ja, Kristersson signalerade att han har en master plan för att styra landet. Vad den består i lyckades han inte formulera. Möjligen avser han att göra det om han faktiskt blir statsminister. Ska vi gissa att det är skattesänkningar. Och sedan mer skattesänkningar.
Kristdemokraterna hade räknats bort av alla men det löste Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal genom att slutligen stöpa om Kristdemokraterna till en hemvist åt islamofoba, antifeministiska konservativa som vill slippa rösta på samma parti som missnöjda LO-medlemmar. Ska vi kalla det snobbistisk rasism. Böneutrop hit, genusflum dit. Upp till kamp mot multikulturalism. Med sjukvård som polityr. Och varför inte ge bort ett par reaktorer.
Med klimatkrisen över oss röstar fler svenskar på Kristdemokraterna än på Miljöpartiet.
Med sitt bagage lyckas Sverigedemokraterna ändå locka nästan var femte väljare och stärker sin roll som vågmästare. Trots utbredd antisemitism, trots kvinnohat, trots fantasier om att meningsmotståndare – vår ledarskribent Veronica Palm – ska lemlästas av terrorbomber. För att bara nämna skandaler som uppdagats senaste veckorna.
Med vetskap om detta har borgerligheten ändå bedrivit kampanj för att Sverigedemokraterna ska normaliseras fullt ut.
Ja, infernaliskt.
Men utebliven katastrof.
Rödgröna – inklusive Vänsterpartiet – är större än Alliansen, med minsta möjliga marginal (och med utlandsröster och sena förtidsröster oräknade).
Miljöpartiet faller inte ur riksdagen. Det är glädjande för att det är viktigt. Grön politik behövs.
Vänsterpartiet vinner väljare på en progressiv linje som utgår från det enkla att den som har mycket kan bidra därefter och att den som har mindre ska kunna förvänta sig stöd från samhället.
Socialdemokraterna drabbas inte av samma totala kollaps som europeiska kollegor, utan är fortsatt Sveriges överlägset största parti genom att sent omsider ha återknutit till sin kärna, med reformistiska förslag som påverkar stora grupper, som försiktigt justerar systemdefekter bakom ökad ojämlikhet.
Och:
Sverigedemokraterna blev inte största och inte heller näst största parti.
Nu väntar förhandlingar.
Kristersson vill tvinga Stefan Löfven ur Rosenbad – han brydde sig inte ens om att vänta in mandatfördelningen – något som kräver assistans av Sverigedemokraterna, vars företrädare ägnade hela valkvällen åt att bedyra att de bara kommer att sälja sig mycket dyrt.
Löfven vill bygga en koalition med hjälp av helst både Centerpartiet och Liberalerna, samtidigt som han vill undvika att hamna i en situation där han måste bilda regering med Vänsterpartiet.
Vi vet att det här nu kommer att ta tid.
Vi vet också vad Sverige behöver.
En klimatpolitik som är mer kraftfull än vad den rödgröna regeringen presterat 2014–2018 och definitivt ljusår från vad riksdagens konservativa partier mäktar med.
En fördelningspolitik som skapar ett mer rättvist Sverige och som förhindrar att högerpopulism ytterligare stärker sitt grepp (Sverigedemokraterna ökar särskilt i grupper som fått det sämre sedan 2006, på grund av arbetslöshet och åtstramade socialförsäkringar).
En politik som inte på något sätt bejakar extremister, och av det slaget finns bara ett parti i riksdagen: det icke-demokratiska och splittrande Sverigedemokraterna.
Det kan vi fortfarande få.
Men i andra vågskålen ligger Alliansen.
Vad är de egentligen redo att ge Sverigedemokraterna? Nu när de dessutom har färre mandat än rödgröna. Busch Thor skulle sätta sig vid förhandlingsbordet redan imorgon. Men hur trogna kommer Annie Lööf och Jan Björklund vara sina egna löften? Till sist kan det vara avgörande, att det blir upp till liberala partier att välja sida.
Grön vänsterpolitik.
Eller nationalism som sprider skräck omkring sig.
