Sedan det socialdemokratiska partiet under Ingvar Carlssons ledning införde varvade listor och hälften kvinnor i beslutande församlingar har kompetensen höjts. Inte bara för att kompetenta kvinnor som tidigare blev förbigångna fick ta plats, utan kanske minst lika mycket för att en hel hoper medelmåttiga män blev utkonkurrerade. Det räckte helt enkelt inte längre med att vara man. Att dra nytta av alla krafter, oavsett kön, är inte bara en feministisk handling, utan också det smartaste. Det gör organisationen bättre. Nu är det hög tid att den principen också slår igenom i den absoluta toppen.

Feminism är att se maktstrukturer som bygger på kön och att vilja göra något åt det. Det samma måste gälla för ett feministiskt parti, att se och göra något. Det handlar om att välja företrädare, men minst lika mycket om politikens innehåll. Kongressen i början av november har goda förutsättningar att staka ut en politik som bryter ner ofrihet både på grund av klass och kön.

Det parlamentariska läget de senaste åren har tvingat socialdemokratin till en räcka mer eller mindre bra kompromisser för att inte behöva att lämna över makten till ett allt mer brunblått regeringsalternativ. Det kommer med största sannolikhet vara nödvändigt med kompromisser under överskådlig framtid. Men nu ett år före ett val betyder det att socialdemokratin signalerar otydlighet om den egna ambitionen. I takt med det finns också en överhängande risk att självförtroendet sviktat. Många upplever att de har fått bära dåliga kompromisser eller att de inte kunnat förklara regeringens bevekelsegrunder annat än på ett övergripande plan, att behålla regeringsmakten.

Väljarna undrar, med viss rätta: Vad vill Socialdemokraterna ha makten till? För att svara på den frågan krävs fokus på politikens innehåll, på jämlikhet och jämställdhet. Om socialdemokratin spetsar och tydliggör sin politik kan de kompromisser som kommer krävas i framtiden göras med större självförtroende. Det ger inte bara väljarna förståelse för vad som sker och vad som står på spel. Det ökar också att chansen till ett bättre utfall av förhandlingarna.

Det saknas inte uppgifter för ett feministiskt och socialdemokratiskt parti att ta sig an. Den ekonomiska ojämlikheten fortsätter att öka, välfärden brottas med brister och underfinansiering och de skenande klimatförändringarna kräver en radikal omläggning av politiken.

Eftersom klass och kön går hand i hand slår några av de mest angelägna reformerna mot båda förtrycken. Lönegapet måste slutas, pensionerna höjas, välfärden rustas, kollektivtrafiken prioriteras och våldet upphöra, föra att nämna några.

Att valet till ny partiordförande sker på en kongress där 7 000 förslag från medlemmarna ska behandlas är därför extra bra, politiken kommer spela en central roll. Och med mindre än ett år till valet ger det möjlighet för en starkare start in i valrörelsen, både för partiledaren och för partiet.

En kongress som väljer en partiordförande som blir landets första kvinnliga statsminister och som slår fast en tydlig reformagenda för att vända utvecklingen är också en möjlighet att sätta dagordning för det politiska samtalet. Politiken måste ta sig an de riktiga problemen i människors vardag, inte skuggboxas mot myter om människors oro.

Politiken är avgörande, men vem som ytterst bär fram den är viktigt. Låt det vara kompetens, inte kön, som avgör denna gång. Även om många snubbar känner sig kallade måste det vara slutsnubbat i Socialdemokraterna.