Jag påminns om uttalandet av Ingves när jag läser Elinor Odebergs (chefsekonom på Arena idé) nya och oerhört intressanta bok ”Dyrtider”.

Två veckor senare, den 24 februari 2022, invaderade Ryssland Ukraina. Kriget och de efterföljande sanktionerna drev upp inflationen kraftigt.

Elinor Odeberg visar i sin bok att motorn i inflationen – inte bara den vi lever med just nu, utan även historiskt – oftast har varit utbudsfaktorer orsakade av krig och klimatförändringar. 

Vad inflationen beror på spelar naturligtvis roll för hur den bäst bekämpas.

Ingen vill att inflationen biter sig fast, för ingen går skadefri ur en inflationsekonomi. Alltså måste ”något” göras. Riksbankens vapen för att bekämpa inflation är räntehöjningar. Vi har under ett års tid sett dem komma med jämna mellanrum och ytterligare räntehöjningar sägs vara på väg. Men det är helt fel väg.

Snarare behöver räntan vara låg, inte minst så att vi ökar takten i utbyggnaden av förnybar energi och i energieffektiviseringar. Höga räntor slår i praktiken mot alla typer av nyinvesteringar och underhåll, vare sig det är nya höghastighetsbanor, laddstolpar, fler hyresrätter eller renovering av miljonprogrammen.

Men problemet med höga räntor är inte bara att nödvändiga investeringar uteblir och att arbetslösheten riskerar att öka. Dessutom drabbar det oss alla (även hyresgäster), utan att inflationen nödvändigtvis rås på.

Förra året steg livsmedelspriserna i Sverige med 18,6 procent. Det berodde inte bara på att produktionen blev dyrare eller att utbud och efterfrågan inte lirade med varandra. Det handlade också om fenomenet smygflation, alltså giriga företag som passar på att höja sina vinstmarginaler när det redan finns en allmän förväntan om stigande priser.

Enligt Swedbanks beräkningar kostade inflationen hushållen 190 miljarder kronor under 2022, samtidigt som räntehöjningarna kostade hushållen 66 miljarder.

Vi fick alltså både högre priser och högre boendekostnader.

Elinor Odeberg argumenterar för att när kostnaderna ökar borde bördan fördelas rättvist mellan företag, konsumenter, löntagare och staten, med det tydliga argumentet att svaret på ett fenomen som gör oss fattiga inte kan vara att vi ska bli mer fattiga. Men det är precis det som dagens centralbanker håller på med. 

Bolånebankerna är de stora vinnarna. Förra veckan fick vi veta att de fyra storbankerna hittills i år tjänat över 120 miljarder kronor, framför allt på de ökade bolåneräntorna.

Socialdemokraterna har föreslagit en tillfällig bankskatt som ska komma åt ”övervinster”, vilket visserligen har fördelen att en del av pengarna går till staten istället för till bankerna – men det gör inte vardagen lättare för alla som brottas med högre boendekostnader.

Och det är långt ifrån bara de som köpt riktigt dyra villor och lägenheter som drabbas av räntehöjningarna, det slår brett över alla inkomstgrupper. Av Sveriges 4,8 miljoner hushåll bor ungefär tre miljoner – långt över hälften – i ett ägt småhus eller bostadsrätt. Nära sju av tio LO-medlemmar bor i ägt boende, varav majoriteten är delvis lånefinansierade. 

Kanske inser Riksbanken att räntan behöver plana ut och sänkas – kanske inte? Elinor Odeberg argumenterar för att detta är en demokratisk brist och för fram det konstruktiva förslaget att demokratisera Riksbanken.

Om Riksbanken står under demokratisk kontroll istället för att som idag vara helt självständig, kan politiken fördela kostnadsbördor mer rättvist genom att samordna penningpolitiken (som idag styrs av Riksbanken) och finanspolitiken (den förda ekonomiska politiken). Detta så att vi både klarar klimat- och bostadsinvesteringar, stärker välfärdens finansiering och undviker att allt fler hushåll blir fattiga. Och hon tillägger något som det är hög tid att ta en politisk fajt om: ”I tangentens riktning ligger ett förstatligande av bankerna.”