36 personer har förlorat livet i det dödliga skjutvapenvåldet hittills i år enligt polisen. 19 av dem i Stockholmsområdet.

Många av de döda var unga män och pojkar som befann sig mitt i eller utkanten av kriminella miljöer. Så är det. Men de föddes inte kriminella. De har också varit barn. Oskrivna. Oskyddade. Oskyldiga. Att de har hamnat där de har hamnat är en nationell kris. En nationell angelägenhet. Vårt gemensamma ansvar.
Mammor och pappor som har tvingats begrava sina barn talade vid manifestationen utanför riksdagshuset. De är offer men de behandlas som förövare. ”Polisen vänder upp och ned på min lägenhet varje vecka. Jag har förlorat min son, men det känns som om skulden läggs på mig”, sa en pappa.

Många av de som dött eller som har dödat har växt upp i en miljö som inte har kunnat skydda dem. I familjer med trauman efter flykt och utanförskap, i en skola där resurserna inte har räckt för att stoppa när det börjar kana nedför, i ett område där det har varit lättare att ansluta sig till gäng än till basketföreningen eller kulturskolan, i trångbodda bostäder som har varit omöjlig att lämna därför att det inte finns andra bostäder.

36 personer har förlorat livet. Föräldrar, syskon och vänner har fått begrava någon som rimligtvis borde ha levt i många år till. Sedan blir de själva misstänkliggjorda. När regeringen presenterar sitt 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten ligger tyngdpunkten på bevakning och bestraffning. Hemlig dataavläsning, hemlig kameraövervakning, fler ordningsvakter, avskaffad straffrabatt för unga, vistelseförbud, längre straff för fler brott.

Föräldrarna i Järva har mött det med en egen 34-punktslista. En som har utformats utifrån det de ser varje dag. De allra flesta som lever sina liv i de områden där våldet är närvarande är inte såna som skjuter, men som tvingas förhålla sig skjutningarna. Som Mona Said som startade nätverket bakom manifestationen som inte längre vågar låta sin 15-åriga son gå ut själv, som har en 15-årig son som inte längre vågar gå ut själv. Föräldrarna i Järva vill att vuxna och unga i de områden där skjutvåldet är mest utbrett ska få vara remissinsatser när åtgärder mot våldet planeras. De vill ha en krisbudget för de utsatta områdena och ett råd av boende som får vara med när krisbudgeten ska fördelas . De vill ha fler sommarjobb. Läxhjälp för alla. Fler specialpedagoger, lärar och kuratorer. Högre kvalitet i skolor i socioekonomiskt utsatta områden. ”Vi kräver att politikerna tittar närmare på orsakerna som har bidragit till den ojämlika skolan och tillsätter resurser för att åtgärda detta”, skriver de.

Föräldrarna i Järva vill också har fler poliser. Men deras fokus är delvis ett annat än regeringens. De vill ha hårdare tag mot de i välbärgade områden som konsumerar droger och göder marknaden. De vill utveckla polisens kompetens genom en utbildning kring varför unga är fientliga mot polisväsendet. De vill ha fler lokalpoliser. Och inrätta en kriskommission för att utreda varför så få av de mord som begåtts i Järva klarats upp.

Järvaföräldrarna visar att de som framför allt är offren är de som lever närmast de som skjuter och de som skjuts. På deras lista finns krav om psykologstöd i skolorna efter skjutningar, krisstöd i de drabbade områdena och att den gemensamma sorgens effekter på folkhälsan ska utredas.

Och så handlar det om själva områdena. Järvaföräldrarna vill ha satsningar på föreningslivet. Fler öppna mötesplatser. Fler billiga bostäder.

Inrikesminister Mikael Damberg (S) var där. Johan Forsell, Moderaternas rättspolitiske talesperson var där. Martin Ådahl, arbetsmarknadspolitisk talesperson (C) var där. Det var också Märta Stenevi (MP), jämställdhets- och bostadsminister. Och Karin Wanngård (S), oppositionsborgarråd i Stockholm. Vi får hoppas att de lyssnade och inte bara poserade. Mikael Damberg säger till Dagens Nyheter att de här rösterna behöver höras. Han har alla möjligheter att lyssna. Varje dag. De som drabbas av våldet ska inte behöva ta sig till riksdagshusets port för att höras.

Verkligheten finns där framför ögonen på ministern. Och när den verkligheten säger att det inte räcker med hårdare straff, avlyssning och kameraövervakning av hela stadsdelar för stoppa våldet så är det sant. Nu har han en lista. Nu kan han agera.
Ingen föds kriminell. Kriminalitet skapas. Vill vi verkligen stoppa den och rädda dess offer så är det här vad vi behöver göra.