Vi har nu en sexpartiöverenskommelse som innebär att alla de låsningar som styr den ekonomiska politiken ligger kvar. Regeringen kommer nu få igenom vissa justeringar i budgeten genom att man kan lägga kompletteringar i vår som inte röstas ner av den borgerliga majoriteten (bestående av alliansen och Sverigedemokraterna) genom att alliansen lägger ner sin röst.

I övrigt gäller att det är en borgerlig budgetpolitik som regerar Sverige.

Pensionsöverenskommelsen som skapat en ny typ av fattigpensionärer i Sverige (framför allt går runt hälften av landets kvinnor i pension som fattiga) cementeras.

Ökade försvarsbudgetar cementeras.

Överskottsmål i budgetarna och skattesänkningarna kommer cementeras.

Sverige styrs i praktiken av sex partier, inte av två.

Det finns många som gläds åt detta.

Näringslivet som får ha kvar sina symbolfrågor kring Rut och som inte kommer att få se en riksdag som röstar igenom de vinstförbud för privata välfärdsföretag som annars hade kommit.

En fackföreningsrörelse som vill ha en förstärkt a-kassa men i övrigt en fortsatt svag näringslivspolitik där förhandlingar och avtal med motparten är det viktiga, inte stora offentliga investeringar eller en kraftfull miljöpolitik som tvingar företag till omställning.

Fackföreningarna i Sverige vill ha små förändringar för att saker ska vara som de är. Man vll inte att Sverige går före, man vill hellre förlänga de jobb som finns än att omställningar skapar nya.

Bara i energifrågan kommer en förändring att se, men inte på grund av partier, utan på grund av framgångarna för förnybar energi runt jorden där kärnkraften är den första stora förloraren.

För partierna själva är det uppenbart att rädslan förnyval är större än viljan till politisk förändring.

Allianspartierna är svaga och oroade över fortsatt flykt till SD. Miljöpartiet är omskakat efter den första regeringsperioden som inneburit att partiet hamnat i en mediestorm där ord som ansvarslös och lekstuga blivit metoden för att försvaga ministrarna. Och även om V skulle kunna gå framåt några procent på att Fi inte får samma utrymme i ett nyval kring en regeringskris, så riskerar positionerna mellan blocken bli desamma. Kanske med några procent mer åt SD och några mindre åt alliansen.

Detta är sett ur partiernas interna utgångspunkt. Men partier är bara uttryck för politiska idéer, det finns inte till för sin egen skull, vilket partierna gärna glömmer. Det är inte partierna som utgör demokratin. Utan folks rätt att välja bort dem.

När Löfven lovade utlysa nyval tog han hela landet i gisslan under några veckor för att få igenom de tekniska reglerna runt minoritetsregerande. Att behålla makten över ministerposterna var uppenbarligen viktigare än att ändra på politiken.

Sexpartiöverenskommelsen kommer att lägga en våt filt över svensk politik, något som de som bara ser regerande som en teknisk fråga kommer att föredra.

För den som vill förändra Sverige är det här i praktiken samma sak som en S+M-regering.

Opposition i stora men maktlösa ord och regerande i samförstånd med överenskommelser som blir heliga låsningar.

Är det verkligen det folkmakt ska handla om?