Så ser framtiden ut för landsbygden enligt den ekonomiska expertisen, här i form av Handelshögskolans självutnämnda trendnisse Kjell A Nordström. Yttrandet fällde han på en framtidskonferens förra året. Landsbygden är enligt denne man dömd till att bli ”skräpytor” – det är storstäderna som gäller.
Många blev förbannade över hans yttrande. Men faktum är att Nordströms ”analys” i grund och botten är den som gäller hos samhällets storstadsbaserade eliter. Budskapet är att den som klamrar sig fast vid landsbygden dömer sig själv till social degradering och uteslutning ur den stora konsumerande och statusbyggande samtiden.
Men det finns andra perspektiv. London School of Economics publicerade nyligen en brännande rapport om ”platser som suger” – eller platser ”som inte betyder något”: ”The revenge of the places that dont matter (and what to to about it)”. Forskaren Andrés Rodriguez-Pose konstaterar där att det finns ett dominerande så kallat narrativ – alltså en vedertagen berättelse – som säger att all framtid finns i de stora städerna. Han drar fram fakta som talar emot det och räknar upp stora städer som har backat från tidigare statuspositioner.
Men framför allt berättar han om något annat: De bortglömda platsernas revolt. På dessa föraktade platser har befolkningarna de senaste åren i hög grad utnyttjat sin rösträtt vid valurnan för att protestera mot den allmänna degraderingen och det hot som lägrar sig över dem: Flytta eller gå under. Mycket av den högerpopulistiska revolten i västvärlden utgörs av de bortglömda platsernas revolt: Brexit är ett exempel. Trumps valseger ett annat. Framgången för Alternativ för Tyskland ett tredje. Och så vidare.
I Sverige är det uppenbart att SD vällt in i det tomrum som uppstått efter att i synnerhet Centern skrapat bort mer och mer av sin landsbygdsprofil. I valstatistiken kan man ofta se hur SD:s röster ökar i direkt proportion till avståndet från ett centrum, vilket förstås har att göra med att service och kommunikation försämras.
En hel del av den högerpopulism som exploderat på senare år har sin rot i att stora områden utdöms och degraderas. I en extremt marknadsliberal era, där kortsiktig lönsamhet avgör det mesta, blir problemet ännu starkare än tidigare. I spåren av finanskraschen 2008 växte högerpopulismen. Mediekoncentrationen har även den bidragit till att storstadsperspektivet stärkts på bekostnad av landsort, landbygd och glesbygd. Till det kommer att den ökande urbaniseringen undgått all kritik på grund av frånvaron av en genomgripande klimatdebatt.
I själva verket är det svårt att föreställa sig att megastäder någonsin kan bli ekologiskt hållbara. De är beroende av ett omland och kommer alltid att vara det. även om det är gott om miljöpartister och veganer i storstäderna tycks den livsstil som det urbana befrämjar, rymma mer av flygande och statuskonsumtion. Och det är svårt att se hur levande insikter om ekologi – nödvändiga för planetens framtid – ska kunna uppstå när kontakten med skogar, djur och träd inte längre är vardaglig. Föräldrar är i dag mer rädda för att släppa ut sina barn i en skog än på en gata i stan. I många storstäder växer barn upp utan att någonsin ha sett en stjärnhimmel.
I måndags presenterade regeringen en landsbygdsproposition. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) och statsminister Stefan Löfven gav den smått historiska proportioner: Landsbygden har länge försummats, av alla regeringar, men nu blir det en ändring. I -skrivande stund har jag inte hunnit läsa proppen. Men en hel del av det bygger på den tidigare landsbygdskommitténs åtgärdslista.
Hur ”historiska” är då regeringens ambitioner? Svar: Trots allt en hel del! Visserligen är det alldeles för små satsningar i ekonomiska termer som lanseras – det rör sig om en och en halv miljard i stöd och satsningar. ändå är det något nytt att landsbygdens frågor lyfts på det här sättet. Förhoppningsvis får vi en politisk debatt där det som kan te sig som småfrågor får sin rättmätiga betydelse: Till exempel behovet av lanthandlar i gles- och landsbygd. Stödet till lanthandlar ska nu ökas. Faktum är att det är helt avgörande för att ett liv på landsbygden ska kunna levas och för att företag ska klara sig.
Nej, jag vill inte att någon konflikt mellan stad och land ska explodera. Det slutar bara i ett identitetspolitiskt träsk. Klass- och könsorättvisor löper genom hela det avlånga Sverige, från byar i Norrlands inland till Rosengård, och där ryms de centrala frågorna.
När idioturbana trendgurus talar om landsbygden som kommande skräpytor befolkade av knäppgökar, ja då är det mer än något annat ett uttryck för den urbana övre medelklassens totala förakt för alla vanliga löntagare varhelst de bor eller lever.
