Som detta i Aftonbladet, mitt under Prideparaden:
”Han (Söder) företräder ju inte Sverigedemokraterna.”
Som detta i Expressen:
”Det kan inte finnas något missförstånd i frågan om att Björn Söder inte är talesperson i hbtqi-personer för Sverigedemokraterna. Han talar som enskild riksdagsledamot. Det var vedervärdigt och groteskt. Det har skett justeringar i den texten. Om jag tror att Björn Söder helt har bytt åsikt i frågan så är jag väl inte helt övertygad, men jag tycker att det är viktigt att man noterar också – även om man är en ideologisk motståndare i dessa frågor – att Söder har vidtagit vissa steg tillbaka i de här vedervärdiga och groteska uttalandena.”
Vad hörs där bakom svamlet?
Jo, att det låter knakelibrak när den borgerliga ryggraden knäcks över Tidöavtalet, över det extraordinärt icke-liberala beslutet att bilda en skammens regering, helt och fullt beroende av SD.
Under sitt allra första år har denna blåbruna konstellation redan urartat till att sanslösa, hetsande utspel från ledande SD-företrädare i riksdagen avfärdas som om de kom från en obetydlig ersättare i typ Kvisslinge.
Avfärdas av borgerliga partiledare. Inte av SD.
Söder är ingen perifer figur i sitt parti. Han har varit både gruppledare och partisekreterare. Det var han som fördes fram till att bli riksdagens andre vice talman. Det var han som betroddes med att agera ordförande för Sveriges delegation till OSSE.
Kort sagt, han företräder SD.
Precis som han gjorde när han tidigare anklagat medierna för att manipulera allmänheten och ifrågasatt judars möjlighet att vara svenskar, eller när han uppmanat Ulf Kristersson (M) att be Ungerns despot Viktor Orbán om ursäkt.
Var finns SD:s linje som Johan Pehrson hänvisar till?
Hos den försvunne partiledaren Jimmie Åkesson?
Hos det finstilta i partiprogrammet?
Vanliga dödliga kommer nog envisas med att lyssna på vad SD-profiler som Björn Söder, Richard Jomshof, Mattias Karlsson, Tobias Andersson med flera säger. Just som vi gör med alla andra partier. Ingen uppfattar, säg, Mikael Damberg (S) eller Kristina Axén Olin (M) som bara enskilda ledamöter som svävar fritt vid sidan om sina partier. Det vore en absurd hållning.
Richard Jomshofs (tidigare partisekreterare, ordförande i riksdagens justitieutskott) brinnande hat mot islam – läs: muslimska invandrare – är SD, inte ett olyckligt undantag.
Mattias Karlssons (tidigare gruppledare, idag utsedd att driva tankesmedjan Oikos) alliansbygge med radikala högerkrafter utanför Sverige är SD, inte ett personligt projekt.
Tobias Anderssons (sitter i partistyrelsen, ordförande för riksdagens näringsutskott) angrepp mot fria medier är SD, inte något slags spontan tankevurpa.
Jimmie Åkessons (partiledare) kroniska klimatförnekelse är naturligtvis SD.
Men det är väl tveksamt om Johan Pehrson eller Ulf Kristersson eller Ebba Busch (KD) skulle acceptera att ledande partister inte kan separeras från partiet. SD tycks utgöra ett magiskt undantag. Ett slags parallell verklighet, frambesvärjd av egna maktanspråk och Tidöavtalets trollformel som säger att samtliga inblandade ska ”uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare”. Glöm att SD struntar blankt i premisserna och upprepa den några gånger och du kommer aldrig mer att hålla en SD-politiker ansvarig för vad den säger, tycker eller gör. Du kommer tyvärr heller aldrig igen att uppleva hur det är att ha intakt ryggrad.
Den här metoden att rädda samarbete med SD från SD-politikers utspel med SD-politik har som brist att den lätt genomskådas av alla som inte prioriterar samarbete med SD före allt annat. Men då finns en sista vinglig räddningsplanka. Den har borgerliga debattören Alice Teodorescu Måwe klivit ut på.
Låt mig återge en liten dialog vi hade på X/Twitter.
”Det anmärkningsvärda i hela Björn Söder-soppan är väl att de uppfattningar han uttrycker kring Pride är vedertagna bland de 57 muslimska stater som nu ventilerar åsikter om svensk yttrandefrihet”, tycker Teodorescu Måwe,
Mm, precis, det anmärkningsvärda när en svensk riksdagsledamot kräks hat omkring sig är att det också finns andra som kräks hat.
”Nej det anmärkningsvärda är att man överväger att inskränka yttrandefriheten för att blidka den sortens aktörer. Men det förstod du säkert?”
Jag förstår att du försöker dra fokus från det Söder faktiskt säger, skriver och tycker.
”Varför skulle jag göra det?”
Jag kan tänka mig flera skäl. Som hur mycket du investerat i att SD är redo för ett Tidöupplägg. Eller att du är så låst vid ett islamistiskt hot att du whataboutar till och med när Söder kallar statsministern pedofilkramare.
”Eller så är det mer sannolikt givet den kritik jag framfört mot regeringens planer på att inskränka yttrandefriheten att jag vill visa på farorna med att ge efter för stater som hyser en människosyn som ej hör hemma i Sverige.”
När ingenting annat fungerar, dra till med att muslimerna alltid är värst.
