I sin ögonöppnande bok ”Världens jämlikaste land?” – där frågetecknet ska läsas som ett nej – citerar ekonomhistorikern Erik Bengtsson ur brev från de privilegierade skikten som beskriver sitt tjänstefolk som ”kräk”, ”svinhund, ”köksdjur.”

1903 var inkomstojämlikheten i Sverige värre än vad den idag är i Brasilien, Kina eller USA. 86 procent av förmögenheterna ägdes år 1900 av de tio procenten rikaste svenskarna. Och inte bara det: Sverige var unikt odemokratiskt fram till rösträttsreformerna och släpade långt efter de andra europeiska länderna. I århundrade efter århundrade var Sverige ett konservativt högerland, styrt av en aristokratisk elit – tills allt plötsligt förändrades under loppet av några årtionden när arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen vände upp och ner på samhället och helt sonika genomförde en demokratisk revolution.

Den revolutionen tycktes för all framtid kasta de konservativa eliterna ur sadeln. Liberaler och socialdemokrater gick i spetsen för omvälvningen.

Det var faktiskt den bakgrundshistorien som flög genom mitt huvud under söndagseftermiddagen. Då kom nämligen beskedet: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har enats om ett migrationspolitiskt förslag.

Jag vill inte påstå att jag kände historiens vingslag, det uttrycket är för vackert för att passa ihop med bildandet av ett högerblock som är det mest konservativa svensk politik skådat i mannaminne. Men under min livstid och långt dessförinnan har icke något så konservativt trätt fram i svensk politik. En mutation i svensk politisk DNA har därmed inträffat med söndagens besked.

För så är det: Ett högerblock har nu på allvar siktats och det är inställt på att vinna nästa val och det är som om hundra år av historia blixtbelyses.

Nej, jag ska givetvis inte hävda att det är rösträtten som står på spel med bildandet av detta högerblock. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna står på stabil demokratisk grund, även om det känns en smula ödesmättat att ens behöva påpeka det. Men den symboliska dimensionen i söndagsöverenskommelsen kan knappast överskattas och den består i att det liberala partiet som sitt första samarbete med detta högerblock väljer att samordna sig kring migrationspolitiken, som på många sätt alltid varit konservatismens, nationalismens och högerns kärnfråga.

De fyra partierna enas inte kring vad som helst – utan kring något som i grunden speglar en djupgående konservativ och nationell vändning i svensk borgerlighet. Sverige är ett högerland, och det kan jag säga trots att landet leds av en socialdemokratisk statsminister.

Jimmie Åkesson (SD) säger förstås att överenskommelsen som ingåtts inte är tillräcklig, han önskar sig en långt hårdare migrationspolitik. Men det djupt symboliska skiftet gäller Liberalerna. Intet återstår nu av det socialliberala parti det en gång var. Folkpartiledaren Bengt Westerberg reste sig en gång från en tv-studio när Ny demokratis Ian Wachtmeister tågade in. Det var en instinktiv, socialliberal handling: att dra en definitiv gräns. Nyamko Sabuni har nu trätt över en gräns och jag tror att Liberalerna nu utan återvändo är ett annat parti än det historiskt har varit. Med en politisk gensax har hon förändrat den svenska politikens DNA.

På söndagskvällen var det så partiledardebatt och eftermiddagens utspel hängde över den. Debatten blev knappast historisk även om den var ovanligt levande.

Märta Stenevi (MP) trädde fram som det kraftfullaste språkrör Miljöpartiet haft på mycket länge och Nooshi Dadgostar (V) tog självsäkert och passionerat över stafettpinnen från Jonas Sjöstedt.

Men så plötsligt stod de där i en duell, Sabuni och Åkesson, om just flyktingpolitiken. Vad ska hända nu? tänkte jag och säkert många andra tittare.

Det som hände var två saker: Dels att de brakade ihop när de skilda grundsynerna på migration och integration som ändå finns där blev synlig. Med ens kunde det nästan låta som om Liberalerna backade ur söndagsöverenskommelsen, vilket de förstås inte gjorde. Men det hände också något annat. Åkesson sa något i stil med att Sabuni har gjort en lång resa och närmat sig SD:s ståndpunkter i migrationsfrågan. Vad han sa var egentligen att Liberalerna närmat sig den nationalism och konservatism som SD står för.

Jag kommer inte över söndagsöverenskommelsen. Trots att den var väntad. Ett högerblock har i praktiken bildats, även om tre av de borgerliga partierna förnekar det. Den ideologiska kärnan i detta block är nationalism och konservatism.

Förra gången en sådan höger slängdes på historiens soptipp skedde det genom massorganisering underifrån. Det gäller fortfarande.