Jag vill inte veta om du öppnar ditt hem för flyktingar! Jag skrev en ledare (21/9), trött på den insinuanta fråga som kastades efter alla som yttrade stöd för att människor ska ges en ny framtid i Sverige: Skulle du kunna tänka dig att ge plats åt en flykting i ditt hem?

Ett orimligt sätt att debattera vad Sverige som nation är kapabelt till. Gemensam kraft bryts sönder, ända ner till individens möjligheter. Som om det vore skenheligt att mena att Sverige har resurser nog att ta ett stort ansvar, utan att själv välkomna en syrisk flykting till lägenhetens extrarum.

Hur galet är det inte när en advokat, som ger juridisk vägledning åt nyanlända, underkänns på Twitter av Magnus Ranstorp – ja, terrorexperten – som mig veterligen inte har gjort sig själv delaktig i massrörelsen för att minska flyktingars umbäranden. Han fnös: ”När du öppnar ditt eget hem betyder det något.”

Typiskt försök till att manövrera mot migrationsmoral. I stället för att ha ett hederligt meningsutbyte kring migrationspolitik.

Jag blev förbannad. Det är jag fortfarande. Ett individualiserat perspektiv är en återvändsgränd, med bisarra konsekvenser. Skulle vi diskutera, säg, järnvägens utbyggnad i liknande termer. ”Hur många kilometer räls kommer du att lägga ut?” Aldrig. För den som skulle vädra personligt ansvarsutkrävande av dig och mig för landets infrastruktur har bara att flytta sig till skamvrån, evigt diskvalificerad från det offentliga samtalet. Men när det gäller migration...

Plötsligt är skamvrån försvunnen. Tyck vad du vill. Anklaga som du vill. Helt okej att ignorera det faktum att ingen individ löser en flyktingkris, men att ett kollektiv tillsammans kan garantera skydd för väldigt många människor – med politik som verktyg.

Patrik Kronqvist på Expressen läste min ledare. Först höll han huvudsakligen med. Men enligt honom har förutsättningarna i grunden ändrats under de två månader som passerat sedan ledaren publicerades. Regeringen klarar inte av krisen, anser han (17/11). Samhällets institutioner vacklar. Och nu sker ansvarsförskjutning, från politik till privatperson. ”Plötsligt kan det vara upp till oss huruvida en nyanländ syrier ska slippa novemberkylan eller inte.”

Fler än 39 000 sökte i oktober asyl i Sverige. EU-länderna har parallellt uppvisat oförmåga att fördela flyktingar. Förutsättningarna är annorlunda. Kronqvist har rätt. Krisen har fördjupats. Ingen kan hävda motsatsen. Speciellt inte den som har minsta förståelse för att lösningarna aldrig kan vara statiska när situationen inte är det (sett till antalet flyktingar som kommer, fördelning vuxna/barn, med mera).

Idag är det fler än illvilliga debattörer som vill veta om du kan härbärgera en flykting. Miljöpartiet undrar samma sak. Regeringspartiet vill att medborgare ”inte bara ska öppna sina hjärtan utan också sina hem”. Hyr ut ett rum. Du ersätts med 2 000 kronor varje månad. Och kan – om förslaget blir verklighet – erbjuda asylsökande något som Migrationsverket inte längre kan garantera, nämligen tak över huvudet.

Det här skakar om Sverige, enligt Kronqvist:

”En högskattestat som tvingas lita till medborgarnas goda vilja för att flyktingar överhuvudtaget ska få tak över huvudet. Är det nu någonting går sönder i stats­individualismens Sverige?”

Jag tror inte att en genomsnittlig svensk i detta nu river samhällskontraktet och säger upp bekantskapen med staten. Jag tror att de flesta av oss inser, och har stor respekt för, att utmaningen är exceptionell. Känner vi att våra betalda skattekronor en gång för alla har befriat oss själva från ansvar? Att den politiker som sonderar vår vilja att hjälpa kliver över en osynlig gräns? Kanske någon. Knappast majoriteten.

Däremot ser vi hur Migrationsverket, skolan, vården och socialtjänsten kämpar för att inte tappa kontrollen. Simultant varnar de som vill stänga gränserna för nära förestående systemkollaps.

Klart att många är oroliga.

Kärnan är om vi som medborgare upplever att våra politiska representanter har kapacitet att hantera situationen. Känner vi förtroende? Mycket tveksamt.

Stefan Löfven har varit för osynlig och för otydlig. Regeringens besked har kommit sent, och när de slutligen kommit har de varit för grumliga, för kortsiktiga. Inte ens den mest trofasta socialdemokrat kan vara nöjd. Oppositionen har därefter fullbordat intrycket av hela-havet-stormar genom billigt poängplockande och ängsliga förflyttningar gentemot en föreställd opinion. Sedan har vi EU. Haveriet i Bryssel. Paralyserat av inre motsättningar, av en cynisk förhoppning att Syrien-kriget mirakulöst ska sluta av sig självt, eller att miljoner fördrivna åtminstone ska fastna i grannländernas flyktingläger.

Jag vet vad jag önskar mig. Politiker som detaljerat berättar vad de nu och framöver vill med migration och integration. Det är ansvarsfullt. Det är dessutom enda framkomliga vägen för den som har för avsikt att engagera vanliga människor.

Problemet är inte att svenskar saknar vilja att hjälpa. Det vill vi. Den gångna hösten har bekräftat det en gång för alla. Utan tusentals frivilliga hade många flyktingar fått ett avsevärt sämre första bemötande. Men svenskar vill övertygas om att politikerna gör vad de ska, att de utnyttjar alla resurser som de har till sitt förfogande. Tillit. Förtroende. Sedan kan frågorna ställas. Skulle du kunna tänka dig att ge plats åt en flykting i ditt hem? Vill du bli kontakt­person för en asyl­sökande? Kan din familj ge trygghet åt en ensamkommande?

Då handlar det inte om migrationsmoral. Utan om just migrationspolitik.

Flyktingmottagande har alltid varit kopplat till att det finns individer som är beredda att ge av sig själva. Frågorna har ställts tidigare, bortsett från den som rör akut platsbrist.

Nu skapar ett fullständigt unikt läge behov av mer samarbete. Det behöver inte betyda ett försvagat, kollapsande Sverige. Jag är tvärtom övertygad om att det kan göra oss så mycket starkare.