Holmberg har ett admirabelt tålamod. Pourmokhtari upprepar samma icke-svar och pratar mer om oppositionens (dåliga) politik än sin egen, trots att den senare ska vara så fantastisk.

Vi får ta del av den lika imponerande som tragiska resa Romina Pourmokhtari gjort på kort tid: från principfast, frispråkig ungdomspolitiker till karriärpolitiker med elastisk ryggrad.

Jag letar efter en sorgsenhet i Pourmokhtaris ögon när hon ser sitt gamla jag i klippet där hon bär ”göm en flykting”-tröja och säger att SD:s mål är ”organiserad politisk rasism”. Jag hittar den inte.

Pourmokhtari vägrar svara på om hon anser att SD är rasister, fast hon nyss bedyrat att hon har samma åsikter nu som då. Jag inser att hon inledde programmet med att prata nedvärderande om att ”stå med plakat och skrika”; redan där begravde hon sina ideal.

När Romina surrar om bränslepriser påpekar Holmberg att hon är klimatminister, inte bilminister. Hon behöver inte svara på om hon prioriterar bensin före klimat – det är uppenbart ändå.

Det är plånboksminister Pourmokhtari, partiledarkandidat Pourmokhtari, vi har framför oss.

Intervjun är sorglig – och pinsam. Ministern får ur sig en enda åtgärd: elektrifiering (som inte räcker för att klara målen). Holmberg synliggör regeringens omöjliga ekvation: ökade utsläpp för att skona plånböckerna, men löften om att målen ska nås.

Ingenting blir tydligt, förutom klimatministerns storhetsvansinne och avsaknad av plan. Romina Pourmokhtari vill inte minska utsläppen. Hon vill styra ett parti.