Sanitá, hälsomyndigheten, agerade promt. Handelsflödet till och från staden stoppades. Men bönder lyckades smita genom avspärrningarna och sommaren 1620 insjuknade en lokal handelsman. I augusti var katastrofen ett faktum. Invånarna sattes i karantän med utegångsförbud. Sanitá upprättade karantäncenter för smittade och sjuka, prostituerade trakasserades och judar låstes in i getton. Två tonårssystrar greps för att ha dansat i hemmet. Gendarmeriet patrullerade gatorna och alla överträdelser straffades.

Detta skiljer sig inte mycket från de åtgärder som mi med mer eller mindre hårda metoder införts världen över. Där vissa stater, som Norge, lutar mot undantagstillstånd och en regering som kan införa regler som trumfar lagen utan parlamentarisk förankring. Andra, som Sverige i skrivande stund, lutar sig mot självständig myndighetsutövning och söker frivilligt ansvarstagande från vår sida.

Den fattiga delen av befolkningen utgjorde ett bekymmer för de florentiska myndigheterna. Fattiga betraktades som moraliskt underlägsna och därmed oförmögna att upprätthålla karantänen. Varje överträdelse blev, i moderna termer, ett polisärende med fängelse som påföljd, samtidigt som adeln beviljades undantag för bröllop och resor.

Fattiga kroppar sågs också som extra mottagliga för viruset, och mest anmärkningsvärt i hanteringen var hur Sanitá lade enorma summor på föda till de människor som satts i karantän. Ransonerna var mycket generösa. Sanitá delade dagligen ut två limpor bröd och en halv liter vin till varje person i karantän. Måndagar, torsdagar och söndagar gavs även kött, torsdagar kryddad korv med peppar, rosmarin och fänkål, fredagar och söndagar ris och ost samt en sallad av söta och bittra örter. 

Detta oroade den florentinska överklassen. Man fruktade att fattiga skulle bli lata och tappa lusten att arbeta. (I retrospekt framstår det som en effektiv åtgärd för att upprätthålla karantänen och stilla social oro.)

Du kan läsa mer om hur Florens bekämpade, genomled och överlevde pesten i John Hendersons ”Florence under siege”. Du kan även få större inblick i hur WHO arbetar med pandemibekämpning genom de pedagogiska intervjuer epidemiolog Bruce Aylward ger just nu. Där förklarar han tålmodigt hur en grundläggande förutsättning för att mildra spridning kräver ett undanröjande av ekonomiska hinder för individen. Kostnader för tester och sjukvård ska inte vara kännbara. Karantänen eller upprätthållandet av den sociala distansen ska inte försvåras av oro över den privata ekonomin. Myndigheter måste hantera antalet vårdplatser med mera, och befolkningen behöver förstå vad som händer och vad de ska göra. Det är minst lika viktigt som allt det andra.

Hittills har Sverige förlitat sig starkt på samarbete snarare än på hårda tvångsåtgärder, och varit tidigt ute med att stilla den ekonomiska oron, även om man såklart alltid kan och bör göra mer. 

Men vi behöver vara på det klara över att det politiska och ekonomiska landskapet stöps om i detta nu. Borgfreden kommer inte att vara för evigt. Mot den starka opinion som nu väcks kring samhällsviktiga funktioner, varav många är rena välfärdsyrken, står ett krisande näringsliv som varslar anställda och riskerar konkurs. Det strikta ekonomiska program som följde efter senaste finanskraschen innebar år efter år av nedskärningar i offentlig sektor. De samhällsbärande yrken som nu applåderas för sina stora insatser fick stå tillbaka, bantas ner och effektiviseras. Arbetsgivarna bedrev systematisk rovdrift på deras lojalitet mot ”kunderna’" Vi andra märkte det i försämrad samhällsservice och tunnare sociala skyddsnät. 

Den här gången behöver vi ställa krav.

Akutläget får inte normaliseras, varken i undantagstillstånd eller i sämre arbetsförhållanden. Vi behöver ställa krav på de företag som regeringen och därmed vi ska rädda. Vi kan inte enbart nationalisera riskerna och se vinsterna skatteplaneras bort från oss.

Oss själva har vi redan räddat så gott det går. MSB rekommenderar att vi har tillräckligt med mat hemma för en vecka. Det har vi nu. Och ohyggliga mängder toapapper. Därmed har vi också möjlighet att fundera över vilket samhälle vi egentligen vill ha, istället för att stanna vid att försvara det vi hade för ett par veckor sedan.