Jo, jag tackar ja, nu jävlar passar de på. Det gick inte med Reinfeldt, ska det gå med Löfven? Och, tro det eller inte, det finns sossar som leende tar emot kraven från Lööf och Björklund som om de vore snaps till sillen.
Allas vår Thomas Bodström är en sådan. Inte bara att han var högerback i AIK på slutet av 80-talet, han gjorde rajder på höger anfallsplan också. Så takterna sitter i. Varför vill han sitt gamla parti illa? Vem vet, kanske är det hämnd för att den rödgröna regeringen tog tillbaka erbjudandet om att bli landshövding i Stockholms län eftersom “det saknas förtroende för honom” efter hans styrelseuppdrag i Allra. Ni vet det där bolaget som erbjöd finansiella tjänster till privatpersoner men som mest gödde sina egna ägare, varav en fortfarande är på flykt.
Skulle Socialdemokraterna acceptera ens en femtedel av de krav som C och L säger sig ha kan det partiet räkna med att bli uträknat i nästa val, som så många andra socialdemokratiska partier i Europa. Synd på ett parti med en så fin historia, även om den ligger en bit bort vid det här laget.
Samtidigt kanske det kittlar lite i Stefan Löfven, en del som han säkert vill göra kan han skylla på Lööf och Björklund. Så visst sitter mer pengar till militären fint för en gammal fackföreningsman som lobbat hårt i riksdagen för vapenindustrins väl och ve. Det gäller bara att inte berätta att deras mål med två procent av BNP till militären faktiskt innebär åtta procent av statens utgifter. Får människor veta det så kan de ju bli förbannade när kommande lågkonjunktur skall mötas med hjälp av de förmenta “mittenpartierna” - varav främst Centern numera är det parti som i ekonomisk politik ligger längst till höger i svensk politik. “Mitten” har flyttats till höger flank, den där flanken där Thomas Bodström gjorde sina rajder.
Hade Socialdemokraterna haft en mer karismatisk partiledare som känt sig hemma i debatter och gillat retorik hade man kanske inte väjt för tanken om ett extra val. Men partiet har inte begåvats med en sådan. Han, och i än högre utsträckning Miljöpartiets Isabella Lövin, gör sig bättre i samtal än i det som kännetecknar den fördummande form av slagordsdueller som numera dominerar svenska valrörelser. Saknar så ohyggligt en Bernie Sanders i svensk politik. Liksom en radikal grön företrädare som Jill Stein - hon var presidentkandidat för Green Party i USA. Några som “säger som det är” och vågar ha en vision som får människors hjärtan att brinna. För det är ju entusiasm som måste till, berättelser om det goda, socialt och ekologiskt hållbara samhället. Men det vi får är mer av excelbladspolitiker.
Rädslan för visioner tycks vara monumental, vilken tur att socialdemokratin i sin barndom inte vara lika räddhågsen utan levererade krav som förmodligen uppfattade som ren plakatpolitik av etablissemanget. Vi behöver mer rödgrön plakatpolitik som oroar, entusiasmerar, diskuteras, ifrågasätts. Herregud, vi sitter ju på ett sluttande plan där allt färre äger allt mer, där vi håller på att konsumera sönder planeten, där trygghet och frihet tycks viktigare för företag än för människor, där globaliseringens avarter slukar allt mer av det vi känner som demokrati. Men så, för i helvete, reagera!
Loj politik och eftergifter från de rödgröna är meningslöst. Spänn bågen! Hellre en sträng som brast än nyliberal politik administrerad av gröna och/eller röda. Det vore ju helt absurt om historien, när den berättas om trettio år, handlar om hur en rödgrön regering tog några av de största enskilda strukturella stegen till höger som en regering någonsin gjort i Sverige.
När jag hör Lööf och Björklund händer det som jag aldrig trodde skulle hända. Jag vänder mitt ansikte mot kosmos och ropar: “Fredrik, var är du?!!” Herregud, så långt har det gott.
