Sedan valnatten går det verkligen omkring många vänsterradikaler och allmänt progressiva människor som känner sig underliga till mods. Vart tog den där beramade vänstervinden vägen? Den tycktes ju så vinande stark för bara ett år sedan? Men på valnatten mojnade vinden och alla fanor lade sig när det visade sig att det inte blev någon rödgrön riksdagsmajoritet och att SD fick mardrömslika framgångar.
Nu har det snart gått ett par månader. Och även om sådana som jag gläds över att exempelvis Margot Wallströms röst hörs istället för Carl Bildts och att nya tongångar emellanåt ljuder i politiken är det knappast någon jublande entusiasm som genomströmmar kroppen.
Den höstbudget som lades fram var i grunden en sparbudget eftersom målet är att amortera ner statsskulden istället för att på allvar öka de nödvändiga investeringarna i välfärd och gröna omställningar. Det positiva är att skattesänkareran är över och att de borgerliga partier som åkt runt på sina serietillverkade, marknadsliberala enhjulingar nu tvingas till självreflexion – men utöver det? Höstmånaderna går och det börjar kännas allt viktigare att hitta det som kan entusiasmera alla oss som så intensivt önskar sig en ny färdriktning i samhället. På regeringsnivå tyder mycket lite på att några större omvälvningar står för dörren.
Ändå fanns det ett glädjebudskap på valnatten som ännu inte riktigt har slagit igenom i det allmänna medvetandet: Förutsättningarna för en förändringens vind på kommunal nivå siktas nu.
I de tre storstadsområdena gick de rödgröna framåt och kommer att ha makten de närmaste fyra åren. Man kan också lägga till det storstadsområde som utgörs av Uppsala. Det är rödgrönt och rosa hela vägen. I Malmö lyckades inte minst Vänsterpartiet mobilisera folk i så kallade utsatta områden. Lägger man samman dessa stora områden och den enorma politiska och ekonomiska kraft som finns där öppnar sig ett nytt landskap.
”Sveriges sju största kommuner styrs nu antingen av en röd-grön(-rosa) majoritet eller som i Göteborg där de röd-grön-rosa är det klart största blocket. Om riksdagsvalet inte innebar ett genombrott för de röd-grön-rosa har kommunalvalet gjort det”, skriver Felix Antman-Debels i S-tidskriften Tiden. I Dagens Arena fyller Irene Wennemo i: ”I Stockholm, som länge legat politiskt höger om riket, valdes en rödgrönrosa majoritet in i Stockholm stadshus. På riksnivån däremot var vänsterframgången minimal.” Wennemo har tidigare, liksom jag själv, retat sig på fixeringen vid Stockholm och sett den som uttryck för S-ledningens obegripliga vilja att till nästan vilket pris som helst försöka vinna över välbeställda villaägare i Nacka. Men hon har ändrat sig.
Och kanske måste vi alla ändra oss. Min skepsis till den kommunala nivån har alltid varit stor. När välfärden kommunaliserades under nittiotalet innebar det i stort sett ökade risker för välfärdsförluster; det rörde sig om en decentralisering som ofta röjde väg för marknadifiering. När avgörande välfärdsfrågor sänks ner till kommunerna fragmenteras ofta välfärdsdebatten: Ingen blir till slut ansvarig för en sämre skola eller äldreomsorg när kommuner skyller på staten och staten på kommunerna.
På sikt är det önskvärt att mer av välfärdsansvaret återförs till den statliga nivån. Men sådant är nu läget i den svenska välfärdsstaten att mycket makt ligger hos kommunerna. Samtidigt inträffar något avgörande när de enorma resurserna i de riktigt stora kommunerna hamnar i rödgröna händer. Det ger en möjlighet.
I Sverige använde sig borgerligheten under sina maktår till att göra Stockholm till ett nyliberalt skyltfönster. Efter höstens valresultat borde de största rödgrönrosa kommunerna göra detsamma. Ett alternativt maktcentrum till riksdagen skulle kunna formeras.
På vilka sätt kan de rödgröna storstadskommunerna samarbeta för att minska sociala klyftor? De har i praktiken redan börjat genom att på flera ställen höja kommunalskatten något. I helgen kom FN:s klimatpanel med en ny alarmerande rapport. Inte mycket tyder på att regeringarna kommer att åstadkomma några stora förändringar. Kommunerna kan däremot gå före. De svenska storstadsregionerna har exempelvis möjligheten att utnyttja stadens kollektivitet för att dramatiskt minska bilismen. De har faktiskt till och med möjlighet att på egen hand bedriva något som liknar regionalpolitik – och arbeta för att storstäderna inte dränerar landsbygden, vilket de själva vinner på.
Överhuvudtaget skulle dessa rödgrönrosa kommuner kunna göra åtskilliga gemensamma utspel som vitaliserar både debatten och den sociala verkligheten. Ja, vi skulle kunna ta ifrån borgerligheten status och inflytande genom att reformera Göteborg, Stockholm, Malmö, Uppsala och några kommuner till. Visst är detta lätt, kanske alltför lätt, att säga. Hur det i praktiken skulle gå till är naturligtvis mycket svårare.
Men den enorma ekonomiska kraften i dessa storstadskommuner gör att slagordet för dagen måste bli: Nu gör vi revolution via kommunerna!
