Då sätter skattekverulansen igång och näringslivslobbyn börjar ropa på skattesänkning med argument som känns igen.

Sänkt skatt ärnämligen alltid bra i den värld som näringslobbyn lever i: det är alltid ett rättviseprojekt för de som har mest. Inte ska den som tjänar 200 000 kronor betala mer än den som tjänar 20 000! 

De ställer krav på en platt skatt som är lika per hundring, oberoende av hur mycket man tjänar, är tanken. Nu har vi ju redan det i form av kommunalskatten, men det man här vill åstadkomma är att avskaffa statliga skatter som stiger i procent med inkomsten. 

Kostnad? Nej, enligt skattesänkarideologin är sänkt skatt alltid självbetald. Det kallas ”dynamiska effekter” och betyder att om höginkomsttagare får sänkt skatt kommer de jobba mer.

Det finns inga som helst bevis på att det här stämmer. Tvärtom har skattesänkningar antingen lett till svarta hål i statens budget eller till sämre vård, trygghet och omsorg. Den arbetslöshet som skapas av en fattigare stat kan inte vägas upp av flitiga timmar hos höginkomsttagaren.

Mest irriterande är kanske att alla påståenden om hög skatt för de förmögna är falska. Räknar man på skatt efter bärkraft, alltså den skatt man betalar efter att saker som hyra, mat med mera betalats, så är andelen skatt betydligt högre för den som tjänar 20 000 kronor än den som tjänar 200 000. 

Den verkliga skattebördan bär låginkomsttagare. Men de har inga lobbyister.