Nu går landets kvinnor tillbaka till kassaapparater, äldreboenden och hotellstäd. Tunga jobb. Mycket stå, gå och lyfta, och mycket vårda, sköta och le trevligt hela dagarna. Jobb som sliter på kroppen, och på psyket. Skönt då att inte behöva jobba heltid, kanske någon tänker, även om det blir lite mindre lön.

Så tänker inte de som packar in picknickfilt och kylväska längst in i garderoben. En undersköterska i hemtjänsten med flera års erfarenhet kan få ut 16 500 före skatt om hon jobbar 75 procent. De betyder att drygt 11 000 kronor plus eventuellt barnbidrag ska räcka till alla utgifter en månad. Och nej, deltid är sällan ett fritt val. Det är inte ett sätt att ”förverkliga sig” eller ”prioritera andra värden i livet”. Hälften av alla LO-kvinnor som arbetar deltid gör det mot sin vilja enligt LO:s egen statistik. När kvinnorna själva får beskriva är de vanligaste skälen till ofrivilligt deltidsarbete att de inte får mer av arbetsgivaren eller att arbetet är för krävande för att orka jobba heltid.

Inte nog med att kvinnor betalar patriarkatets existens med i snitt 3,6 miljoner lägre lön under ett liv, de tvingas till deltid av inget annat skäl än att de är kvinnor – arbetarkvinnor. För inte kan det finnas något rimligt skäl till att det är lättare att få ihop heltidstjänster i en butik som säljer tv-apparater, mobiltelefoner och datorer än i en butik som säljer underkläder, smycken eller barnkläder? Nej, inget rimligt skäl, men en idé om kvinnors arbete. Idén om att  att kvinnors arbete inte är på riktigt, att de jobbar lite för att dryga ut hushållskassan, att de egentligen är ämnade för annat än lönearbete. Den där gamla idén om mannen som familjeförsörjare.

Så lägre lön, sämre anställningar och fortfarande reducerade till människor som borde njuta av att diska och vika tvätt i stället för att ”tvingas” vara ute bland folk och förvärvsarbeta. Ett tungt ok att bära för den som dessutom ägnar sin dag åt att lyfta sköra människor i och ur rullstol. Ändå jobbar inte sällan den som har deltid hårdast av alla. ”Du som bara jobbar till tre kan väl…” Ta upp tanten som alltid rivs när hon ska ur sängen, korta av din lunch lite när vikarien inte kom, tömma soporna innan du går, vara kvar en kvart så vi hinner sortera upp de nya varorna, ta larmet som piper mitt i förmiddagskaffet och så vidare. Och hon gör det. Hon ställer upp. Hon jobbar ju bara deltid.

Och inte nog med det. Det är väl helt självklart att hon som bara jobbar deltid hinner handla mat på vägen hem, hämta barnen varje dag, passa på att lägga i en tvätt när hon kommer hem och dra av ett större varv med dammsugaren innan familjen kommer. Hon jobbar ju bara deltid. Och eftersom hon gör allt det där, eftersom hon är den som har koll på hemmet och barnen så är det också henne de ringer först från förskolan när den yngste har kräkts efter vilan, och eftersom hon är den som kommer och hämtar är hon också den som tar första vab. Hennes jobb vet ju redan att hon gick igår, de anar vab och kanske redan har ringt efter vikare. För på hennes jobb finns främst andra som också tar första vab, som också måste lämna jobbet när de ringer från förskolan och som vet hur det är, som ställer upp.

Livet hänger ihop. Kvinnolivet och arbetslivet. Vad som sker på jobbet påverkar hemmet och vice versa. För att ge varje enskild kvinna makt över sitt liv och frihet att nå sina drömmar krävs reformer som ökar jämställdheten både på jobbet och i hemmet. För att de kvinnor i framtiden som bär upp badleksaker på vinden i augusti ska få komma tillbaka till jobb med schyst lön och bra villkor krävs mycket. Patriarkatet välts inte över ända i ett slag, men två enkla reformer som skulle göra stor skillnad är: Lagstadgad heltid som norm, så ingen tvingas till ofrivillig deltid. Och delad föräldraförsäkring, så att ansvaret för barn, familj och hem blir båda föräldrarnas.

Svårare är det inte. Kampen kan kännas övermäktig ibland, men steg för steg kan vi nå jämställdhet och frihet. Det är bara att börja gå.