En av de mest grundläggande delarna i medbestämmandelagen är att båda parter måste ställa upp med ”ett motiverat förslag till lösning av den fråga som förhandlingen avser”. Ändå uppvisar arbetsgivare ofta, i kategorin intresseförhandlingar, låga eller obefintliga incitament att förhandla genom att komma till förhandlingsbordet med en intagen redan låst position. I princip varenda arbetsplatsombud kan nog tyvärr känna igen det.
Det frustrerande förhandlingsspelet som följer därefter blir mest ett spel för gallerierna där den fackliga parten kan att sitta och argumentera vitt och brett, men fruktlöst, eftersom arbetsgivaren redan bestämt sig för att inte justera sin position minsta lilla. Och varför skulle de? Under fredsplikt och i frågor som gynnar arbetskraften mer än arbetsmakten är intresset alltjämt lågt.
Det är som i alla andra frågor som gäller arbetstagares rättigheter på arbetsmarknaden. Måste arbetsgivare inte betala, kompromissa eller backa så gör de inte det.
Efter valet fick Centerpartiet, Sveriges mest extremistiska parti i arbetstagarfientliga frågor, ett guldläge. Tillsammans med Liberalerna och Miljöpartiet kom man överens med ett makthungrigt Socialdemokraterna om ett antal punkter som skulle möjliggöra att Socialdemokraterna fick fortsätta styra. Och bäst av allt – genomföra nyliberal politik under tiden.
Som alltid när borgerligheten får minsta lilla makt börjar man med att attackera anställningstrygghet och grundläggande rättigheter för arbetstagare i Sverige. När Alliansen kom till makten 2006 genomförde man snabbt några av de mest långtgående försämringarna i socialförsäkringssystemet, a-kassan och arbetsrätten. Det är reformer som gjorde människor i Sverige svagare, fattigare och mer otrygga, vilket blev särskilt tydligt när pandemin slog till.
Efter valet gick den nya semiborgerliga regeringen ledd av Socialdemokraterna fram med en utredning om anställningsskyddet. Utredningen hade från början klara direktiv – man skulle ta fram förslag på hur arbetsgivarna kunde få mer flexibilitet i att säga upp människor i Sverige.
Oerhört misshandlat ord för övrigt. Flexibilitet. Arbetsgivares flexibilitet är inte lika med arbetstagares dito utan snarare tvärt om. Det är inte flexibelt att hänga löst i arbetslivet hela tiden. Det är bara dåligt.
När förslagen väl kom var de, föga förvånande, en mardröm för alla arbetstagare i Sverige och samtidigt i stora delar en dröm för alla arbetsgivare. Och i det läget skulle sedan parterna förhandla om egna lösningar via avtal, för att undkomma att de dåliga förslagen blev till lag.
Förhandlingsläget var givetvis låst från början. Vad har arbetsgivarna över huvud taget för incitament att förhandla när de vet att det hägrar utlovade försämringar för arbetstagarna på andra sidan horisonten? Knappast några.
Natten till torsdag brakade förhandlingarna slutligen ihop. Beklagligt måhända, om man är av åsikten att förhandlingar är bäst i alla lägen – även de som är dömda att misslyckas. Nu väntar mest sannolikt regeringskris.
Vi var några som från början tyckte att ett nyval hade varit bättre än det vi fick i och med uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Hade det kunnat bli ännu värre? Ja, säkert. Eller så hade det kunnat bli bättre. Vad vi får nu, efter ett par års politiskt kaos, är fullständigt oklart. Men en sak är ändå säker, att en socialdemokrati som genomför historiska försämringar i arbetsrätten saknar existensberättigande.
Nu sitter vi här med en utredning som föreslår att alla ska hänga löst och de som hänger mest löst är politikerna. Lite ironiskt ändå.
