Det sägs att tiden läker alla sår. Ibland säger man så till den som är i sorg.

Jag har alltid tyckt att det är en idiotisk sak att säga. Sorgen är bitter och ful. De flesta lär sig till slut att bära den, som en ryggsäck man burit så länge att man glömt bort hur mycket den väger.

Den kan kännas lättare efter en tid, men tyngden försvinner aldrig helt.

Jag tänker något liknande när jag ser de första texterna om Örebro komma ut, den värsta masskjutningen i svensk historia. I skrivande stund talas det om elva döda och sex skadade.

Det skrivs mycket vackert och tänkvärt, om ljus i mörket. Att hålla ihop, i en svår tid. Det är rätt och sant.

Men över mig väller bara bitterheten. Jag har inget hoppfullt att säga. Igår dog en bit av Örebro och Sverige. Den kommer aldrig helt tillbaka. Många har fått något förstört, som inte går att reparera.

De anhöriga som fått det värsta besked man kan tänka sig. Kanske har de redan fått frågan om de vill se kroppen. De står inför fasansfulla veckor när den anhörige blir ett slags monument som dyker upp överallt i livet. Telefonnumret i mobilen, som aldrig kommer att ringa mer. Den anhöriges kläder och tillhörigheter – kan man ens flytta på dem? Det var ju den bortgångne som hängde upp jackan, som ställde dit skorna.

De mördade själva, som aldrig fick leva sina liv. Komvux andas framtiden – man går dit för att man hoppas på något. Planerar för det liv som ligger framför en. Men deras liv tog slut just där, mitt i förberedelsen för språnget.

Och så örebroarna, detta är en hel stads tragedi. De kommer aldrig mer att passera området kring Campus Risbergska, mångas gamla gymnasieskola, utan att tänka på det som hänt. På samma sätt som stockholmare fortfarande påminns om terrordådet, när vi passerar Drottninggatan.

Jag känner inte någon som dog i masskjutningen men jag sörjer ett samhälle. Där det var otänkbart att sådant här hände oss. Det är som att vi alla drabbats av ett kollektivt inbrott. Hemfriden är förstörd.

Vi vet i skrivande stund inget om motivet. Statsministern höll en finstämd pressträff, verkade ärligt berörd. Han bad oss helt korrekt att inte spekulera. För en gångs skull tyckte jag att han hade rätt, tids nog kommer debatterna att komma. Varför detta skedde, klarna något.

Det vi vet är att gärningsmannen är 35 år och att han dog i samband med skjutningen. Han beskrivs som en enstöring och Polisen tror att han agerade ensam.

Men det måste ändå sägas, trots detta förtvivlade läge – somliga spekulerade från första sekund.

Bara minuter efter skjutningen la SD Örebro ut ett slags makabert kampanjinlägg om vad som hänt. Den första kommentaren kom omgående:

”Dags för återvandring.”

SD:s riksdagsledamot Jessica Stegrud var också snabb på bollen och skrev att ”Sverige faller sönder i allt snabbare takt”.

Det var nästan som att de hade övat och när andra såg en tragedi, såg de ett kampanjtillfälle. Men sedan förändrades tonen snabbt, när det mesta började tyda på att gärningsmannen inte tillhörde ett kriminellt gäng eller hade invandrarbakgrund, utan verkade vara en etnisk svensk med jaktlicens.

Det är rätt att inte spekulera. Låt den bittra sorgen få ta plats. Men många i Sverige vaknar idag med insikten om att om gärningsmannen varit en annan hade spekulationer om motiv och förslag om återvandring redan varit i full sving.

Det är en insikt som kommer att behövas när vi nu samlar ihop oss igen som samhälle. Om vi ska kunna stå tillsammans i sorgen, bland allt som aldrig kan repareras.