Men något har hänt. Numera publicerar brittiska The Guardian skräckbilder av det svenska skogsbruket och ideella organisationer på EU-nivå kräver att Sverige slutar med det kalhyggesbruk som demolerar biologisk mångfald och försvårar klimatkampen.

I Sverige har demonstrationer hållits mot Skogsstyrelsens nya policy sedan årsskiftet att inte registrera så kallade nyckelbiotoper (skyddsvärd skog) när skogsägare ansöker om tillstånd för slutavverkning (kalhyggen). Vanligt folk har allt oftare varit ute i markerna och fotat av de ohyggliga scenerier som breder ut sig när stora områden slutavverkats och landskapet helt bytt karaktär.

Flera lysande reportage i Dagens Nyheter har påverkat skogsdebatten på ett sätt som knappast har sin motsvarighet sedan det ­ilskna sjuttiotalet. Att det kunnat ske beror på att det finns både ett brett folkligt missnöje med kalhyggesbruket och en allt starkare kritik från forskarhåll.

Sveaskog, det stora statliga skogsbolaget, har känt sig pressat att bryta samarbetet med det skogsindustriella komplexets lobbyverksamhet (som bland annat stått för all den där stupida reklamen om att det aldrig funnits så mycket skog i Sverige som synts i tv-reklamen och på tunnelbanor och bussar). Kritik har kommit från forskare om att skogsintressen styrt den forskningen som pågått. Och då vidare.

Något håller sannerligen på att hända i debatten om skogen. Och det som nu faller som furor är i själva verket hyckleriet och den falska självgodheten. Frågan är ju länge till de kan blunda: Centerpartiet och en borgerlighet som nästan enbart ser till kortsiktiga skogsägarintressen, en socialdemokrati som enbart bryr sig om sysselsättning och jobb i skogsbranschen och Miljöpartiet som snöat in på biobränslen.

I centrum för mycket av den här stora hyckleribranden står just det berömda biobränslet. De av oss som i många år intresserat oss för den minskande biologiska mångfalden i de svenska skogarna har länge reagerat på snacket om användandet av biobränsle som ett led i kampen för ett bättre klimat. Jovisst, träd är på sätt och vis förnybara, träd kan planteras på nytt, men skogar kan det inte. En levande skog är ett ekosystem, helheten är långt större än delarna, det myllrar av liv, med osynliga svampsystem under oss, döda träd på marken som rymmer nytt och liv och gamla tallar som behöver stå där oavverkade en mänsklig livstid och mer för att nå sin fulla potential. Tid vi inte har när klimatet måste ställas om.

Det senaste avslöjandet från Dagens Nyheter, säkerligen inspirerat av Dagens ETC:s lysande biobränsle­bilaga, gäller koldioxidutsläppen från just skogsprodukter. Dessa har inte räknats in i den officiella utsläppsstatistiken eftersom de räknats som förnybara. Men när de räknas in visar det sig att de svenska utsläppen stiger dramatiskt och inte har minskat sedan 1990. Bara där brakar hyckleriet samman.   

Under 1800-talet rullade timmerfronten genom Sverige. Den var en enorm motor i den europeiska industriella revolutionen, både för Sverige och för de länder dit timret exporterades. Inom ett halvsekels tid hade den svenska delen av taigan, denna gröna gördel virad kring nästan hela norra halvklotet, förändrats i grunden. Sjöar och vattendrag hade omstöpts av flottningen. Skogen hade mist sina jättar och mycket av sitt skogssus. Till slut blev situationen ohållbar och nya lagar som skulle skydda skogen kom i seklets början.

Men det industriella skogsbruket upphörde inte. Särskilt efter andra världskriget, när motorsågen kom och senare de väldiga skogsmaskinerna, omvandlades skogarna till de gröna industrihallar, genomkorsade av tusen och åter tusen skogsvägar som slet sönder ekosystemen, vi har idag. De där industrihallarna blev till slut så ”naturliga” för oss att många människor ofta stört sig på att se enstaka döda träd liggande på marken – de har tyckt att det sett stökigt ut, trots att död ved är a och o för skogens biologiska mångfald.

Men kanske håller något nu på att hända, efter att skogsaktivister och ekologer i årtionden gett upp sina Kassandrarop. Det svenska skogsbruket börjar helt enkelt få det riktigt dåliga rykte det förtjänar, i Sverige och utomlands. Och nu gäller det att agera.

Jag ser till exempel att skogsnätverket i Bohuslän uppmanat till landsomfattande demonstration nu på fredag, den 23 april, mot kalhyggesbruket. Att demonstrera i pandemitider är inte lätt med åtta personer som övre gräns. Men jag ska själv i alla fall försöka stappla mig ut i någon skog och omfamna ett gammalt träd. Eller sätta mig och vila på en död stam och lyssna till alla varelser som bor däri.

Den svenska skogen brinner, röken sticker i ögonen på oss alla och inte minst på politikens och industrins makthavare. Det är hyckleriet som brinner.