Ända sedan surrogatindustrin tog fart i mitten på sjuttiotalet och graviditet kom att köpas och säljas på marknaden, har barnens öde i stort sett ignorerats. Debatten har främst handlat om kvinnorna, och det finns knappt någon forskning på hur det gått för barnen. Detta är bara en av de underligheter som karakteriserar surrogatdebatten: trots att hela poängen är att skaffa barn, och det råder en hets utan like på att alla måste ha ett genetiskt eget barn, verkar få bry sig om att fråga vad de tycker om det hela. Kanske för att surrogatförespråkarnas främsta argument – frivillighet – inte går att tillämpa på barnen. De har aldrig valt att komma till genom en ekonomisk transaktion. Eller så anses det att varor inte kan tala.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men de kan det. Nu har tiden kommit då många amerikanska surrogatbarn blivit vuxna och talar ut. De startar bloggar, driver kampanjer och bildar föreningar som Anonymous Us och Donor Children. Och de berättar en helt annan historia än den rosiga idyllbild som målats upp i medierna. Brian skriver på bloggen Son of a Surrogate: ”Det känns som om jag var köpt och såld. Ni kan kalla det alla fina ord ni vill... Ja, jag är arg. Ja. jag känner mig lurad. Ja, jag känner att varken min mamma eller mina adoptivföräldrar tänkte på mig och mina känslor när de ingick överenskommelsen. De är alla bra människor, men de stannade inte upp och tänkte. Det är en skam och det suger. Det suger för alla oss.” Jessica Kern, som idag är trettio år, skriver på The Other Side of Surrogacy: ”Jag är en produkt av traditionellt surrogatmödraskap, och jag stödjer förbud mot alla former av surrogatmödraskap (...) Skulle jag ha valt detta för mig själv? Att den enda anledning till att jag existerar är en stor fet check? När jag var 17 fick jag veta att min biologiska mor fick 10 000 dollar för att föda och ge bort mig. Jag blev förstörd.” Kern har inte längre någon kontakt vare sig med den familj hon växt upp i eller med kvinnan som födde henne, på grund av sitt uttalade motstånd mot surrogatmödraskapet. Liknande historier är vanliga. På sidan Anonymous Us berättar ett anonymt surrogatbarn: ”Mina föräldrar har övergivit mig för att jag uttryckte något annat än total kärlek och tacksamhet över det faktum att jag var önskad. Det är en stor sak för dem. De tar varje chans att berätta hur önskad jag var och att jag inte uppskattade detta tillräckligt. (...) Jag känner mig ensam. Jag har ingen.” 

Känner alla surrogatbarn så här? Nej, naturligtvis inte. Men de är tillräckligt många för att alla som vill legalisera surrogatmödraskap – de flesta av våra politiska partier – borde stanna upp och tänka till. För idag finns flera hundra barn i Sverige som kommit till på det här sättet. Det finns inga bevis på att detta skulle minska om vi legaliserade altruistiskt surrogatmödraskap – andra länders erfarenhet visar att det snarare är tvärtom. Vi har att göra med en industri som, om vi inte stoppar den nu, kommer att växa till ett monster. Det är en industri där graviditet görs till en tjänst på marknaden och där fattiga kvinnor ska hyra ut sina kroppar och stänga av sina känslor till förmån för att jordens rikaste ska kunna tillfredsställa sina. Att det är ett utnyttjande av kvinnor som på många sätt liknar prostitutionen – och där trafficking nu även börjar förekomma – har feminister och surrogatmödrar som Elizabeth Kane och Mary Beth Whitehead påtalat sedan åttiotalet. Men nu kommer historierna från barnen också. De berättar om ilska, sorg över att aldrig ha fått träffa kvinnan som födde dem, om att ständigt tvingas vara tacksamma för att de kommit till världen, och framför allt om att känna sig som varor. Lyssna på dem. Kom inte sedan och säg att ni inte visste.