Det här blev din roll, PM Nilsson. Du har samlat ihop till den genom att, kanske mer än någon annan opinionsbildare, och på uppdrag av näringslivet, hävda att bara Sverigedemokraterna kan förhindra socialdemokratins permanenta makt. 

Jag vet inte vad han känner, men det var förskräckligt att se PM Nilsson debattera – debattera! – med Willy Silberstein om att den brunaste kraften i svensk politik inte utgör ett antisemitiskt problem, trots att hundratals nazister avslöjats, trots att fundamentet ligger hos nazism. 

”Man kan inte med hedern i behåll idag säga att SD är ett nazistparti eller ens ett särskilt radikalt parti”, sa Nilsson.

Som en robot. Avstängd.

Andra väljer en mer sarkastisk linje, för att möta de många som upplever ren skräck inför tanken på att Jimmie Åkesson antingen kliver rakt in i en regering eller belönas med ett avtal som kommer garantera att Ulf Kristersson på punkt efter punkt fullföljer sverigedemokratisk politik.

”Så besviken. Läste av Twitter och förstod att apokalypsen var här. Men ute så kvittrade fåglarna och soporna hämtades. Världens sämsta apokalyps”, skrockar Isak Skogstad, skolpolitisk expert på Liberalernas riksdagskansli.

Han är inte rädd. Han står ju inte heller först på listan.

Kanske är det så, att en hel del borgerliga klamrar sig fast vid sådana här detaljer. Som att fåglarna inte fallit döda ner. Som att sopbilen kom som den skulle. Hur illa kan det vara. Kanske dämpas egen ångest. Om någon finns. Men det här självbedrägeriet kommer inte att hålla. SD kommer att rasera det som en murbräcka. 

Ja, vissa borgerliga förstår precis vad SD är och vad de vill, men har valt samarbete ändå, fullt medvetna. Mitt intryck är ändå att antalet borgerliga som grovt missuppfattat Sverigedemokraterna är betydande. De ser tröga lantisar framför sig. Ge dem lite upprättelse. Skolavslutning i kyrkan, minimal invandring och, om partiet verkligen insisterar, oslaktad a-kassa. Då blir de nöjda och lydiga. 

En oerhört naiv tanke. Som utgår från att SD inte föraktar hela politiska etablissemanget. Men det gör de. Och har andra planer än att låta sig tämjas. 

SD är ett omstörtande parti, med en närmast revolutionär agenda, där ambitionen är att snabbt och brutalt sanera samhället från kulturmarxistiska dogmer. De är övertygade om att det är vad som behövs för att rädda Sverige. Ett nationalistiskt stålbad. Allt ska sänkas ned. Medier. Utbildning. Kultur. Myndigheter och institutioner. Seger eller död. Anpassa er eller försvinn. Det här är bara början. Och de kan knappt vänta. 

Nej, Linus Bylund råkar inte plötsligt prata om ”journalistrugby”, han gör en poäng, han vill förflytta balansen mellan politik och medier. Han säger det han säger för att skrämmas. Som en markering. Som ett förebådande. Och då är det uppenbarligen trumpismen som ligger honom närmast hjärtat.

Nej, Björn Söder, som gärna vill bli talman, agerar inte ett dugg i affekt när han twittrar, efter att ha sett och hört Silberstein:

”Nu får banne mig SVT skärpa sig och sluta med rena propagandainslag. Kvällens Aktuellt borde omgående anmälas för partiskhet. Och public service ska banne mig reformeras i grunden!”

Förflytta, förskjuta. Så här blir det nu. 

Nästa gång SMHI släpper en rapport som visar på klimatkrisens konsekvenser. Nästa gång något lärosäte eller myndighet snuddar vid genus eller att Sverige kan tänkas ha problem med rasism. Nästa gång medier publicerar något som inte tilltalar partiet. Då kommer hoten. 

Hur de angripna svarar kommer avgöra hur SD kan avancera med sitt projekt. Och hur vidriga kommande fyra åren blir för de privatpersoner och mindre organisationer som är motståndare till SD. Politiken har redan svikit. Institutionerna ställs inför sin prövning nu. Om de skulle retirera, om de inte klarar av att utgöra en demokratins skyddsvall, då kommer SD konstatera att vägen ligger öppen, då kommer redan utsatta vänster- och hbtq-aktivister, feminister och antirasister att piskas sönder i en orkan av trakasserier.

Partiets extatiska anhängare mejlar mig nu om att jag kan stoppa upp alla granskningar om trollarméer och Hitler-hyllningar där solen inte skiner, för naturligtvis kommer SD att rycka presstödet från Dagens ETC så snart det bara går. Jag tror nog att partiets politiker har liknande tankar. Allt som inte underkastar sig ska först hotas, sedan straffas och till sist utplånas.

Jag har nästan svårt att beskriva tonläget. Den gränslösa vreden, hämndlystnaden. Men ett exempel, från ett mejl som undertecknas med både för- och efternamn:

”Ni vänsterliberaler gör allt för att vinna valet. Du, Andreas, skulle både våldta och mörda barn om du visste att att ni vinner valet på det, hemska människa.”

Där befinner vi oss. 

Det handlar inte om förhandlingar eller ministerposter eller 20 procent. Det handlar om demokratin. Det handlar om att välja sida. Det handlar om att våga stå kvar.

Alla vi som inser vad SD vill uppnå, och att den moraliskt bankrutta borgerligheten inte utgör minsta hinder, vi kommer att behöva skydda varandra. Mer än någonsin tidigare. För vi kommer att bli attackerade. En efter en efter en.

Alla vi noterar också vilka som redan fallit och nu faller in i SD-ledet. Som ursäktar dem, som polerar deras extrema retorik, som hittar gemensamma nämnare. 

”En cancersvulst opereras bort helt, man lämnar inget kvar för då börjar den växa igen”, twittrar moderate veteranen Gunnar Axén om public service.

”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister. ’Journalistrugby’ är inte ett hot mot demokratin, det är ett nålstick mot en yrkesgrupp med uppblåst självbild”, twittrar Peter Wennblad, biträdande chef på Svenska Dagbladets ledarsida.

Vi ser vad ni gör.

Vi glömmer det aldrig.