Att alla människor är lika mycket värda är själva bottenplattan i en demokrati. Skrivelsen ingår i läroplanen: alla barn i den svenska skolan lär sig att behandla alla likvärdigt, att ingen är bättre än någon annan. Men den svenska regeringen beter sig tvärtom. 

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) menar att invandrare som är ”mer lika oss” fungerar bättre i samhället. Migrationsminister Johan Forssell (M) protesterar i SvD mot utredaren Joakim Ruists – som fick se sig överkörd i utredningen om återvandringsbidrag – resonemang om att regeringen kanske helt enkelt inte gillar invandrare. 

Visst, de hatar kanske inte alla invandrare – bara de som har fel hudfärg eller kommer från fel kultur. Men det är ju just det som är rasism: att utifrån parametrar som ursprung stämpla någon som dålig, som oönskad. Det är uppenbart att de inte alls tycker att alla människor har lika värde. 

I helgen kom statsministern själv och befäste det rasistiska synsättet (om det nu var någon som tvivlade). Till DN (26/9) sa Ulf Kristersson att det är värre med antisemitisk än antimuslimsk propaganda. Alltså: det är värre att vara rasist mot judar än mot muslimer.

Jag vet inte vad han drivs mest av: aversionen mot Palestina eller viljan att tona ner allvaret i SD-toppen Richard Jomshofs ständiga ström av islamofobiska tweets. 

Hur som helst är det en slående kontrast mellan det här och det vi lär våra barn i skolan – och barn gör som bekant inte det vi säger åt dem att göra: de gör som vi gör. 

Kristerssons uttalande borde ha varit spiken i kistan. Men rasism straffar sig ju inte längre – istället belönas det med regeringsmakt.