Så började det här decenniet. 2010 var året då en moderatledd regering för första gången i Sveriges historia vinner val en andra gång, då Sverige inte valde en kvinna som statsminister och då det organiserade rödgröna S-V-MP-samarbetet i valet misslyckades. Men framför allt var det året då den demokratiska högerns skyddsvall rämnade och ett högerextremt, rasistiskt parti tog sig in i riksdagen.

Kanske är 10-talets viktigaste händelse Sverigedemokraternas enormt framgångsrika normalisering. I början av deras tid som riksdagsparti ställde journalister kritiska frågor, granskade dem och pekade på deras ideologiska grund. Med ett enträget fotarbete av ett helt nytt slag, att ifrågasätta journalister, sprida konspirationsteorier och tjata hål i huvudet på alla som hävdar öppenhet och oberoende, har deras anhängare lyckats vrida granskningen av partiet så till den grad att de inte bara behandlas som ett parti som vilket annat. De skyddas dessutom av: ”Nu är ju inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig.” Som en standardformulering om de inte skulle vara på plats när de ifrågasätts. Ett privilegium som ingen annan åtnjuter i den omfattningen.

I takt med att Sverigedemokraterna normaliserats har också deras självförtroende stärkts, eller om sambandet är det motsatta. När de i början av 10-talet kom in i riksdagen var de få och gick oftast i grupp vart de än rörde sig i huset. Bara då kunde de se lite kaxigare ut. Det gav en déjà vu från 90-talet och jag tänkte vid flera tillfällen när jag mötte en sådan där grupp i en korridor att exakt samma scen hade kunnat utspelas 15 år tidigare. De gick i grupp, lite för högljudda och tittade med avsmak på mig. Jag rätade på ryggen och gick med lite snabbare steg rakt fram. Kanske hade vi faktiskt mötts tidigare. Många av dem vet jag var på samma demonstrationer som jag långt tidigare, men de stod vid sidan av med en videokamera och filmade oss som manifesterade mot rasism på 90-talet.

Normaliseringen nådde sin hitintills högsta nivå när Ulf Kristersson för några veckor sedan hade enskilda överläggningar med Jimmie Åkesson. Med Ebba Busch-Thor, som inte skyr några medel vad det gäller att flörta så långt åt höger det går, ser vi nu hur ett blåbrunt block tar form i svensk politik.

Det gick betydligt snabbare än vad jag kunnat ana. Antagligen förvånar det också Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund att detta blev 10-talets arv från de partier de förde in i decenniet.

Det är ett deppigt decennium vi lämnar. I alla fall för de av oss som inte tror att grundläggande ideologi rinner av bara för att partiledningen tagit på sig kostym och låtit håret växa ut till propra frisyrer.

Men det går ännu att undvika att svensk politik fastnar i en verklighetsfrånvänd idékamp mellan nationalism/konservatism och allmänliberalism. Visst kan det kännas skönt att klappa sig på axeln, ta på sig en regnbågsflagga och titulera sig feminist. Jag gör det, och det är viktigt. Viktigt att stå upp för grundläggande värden om alla människors lika värde och rätt, men det räcker inte.

Jag är övertygad om att människors bild av ett rasistiskt parti påverkas positivt av att de värnas av media, tas in i värmen av etablerade partier och att den politiska kampen cirkulerar runt värderingar och symboler. Men jag är ju materialist och tänker att inget av detta hade varit lika viktigt eller gett lika stor effekt om de materiella förbättringarna i människors vardag varit tillräckliga. Åtta år av Reinfeldt och Borg skapade revor i välfärden och otrygghet på arbetsmarknaden som har präglat hela det decennium vi snart lämnar.

Det som på riktigt behövs för att mota Sverigedemokraternas framfart är en socialdemokrati som svarar upp mot de rättmätiga krav människor har på det gemensamma. För om inte jämlikhet verkar möjlig så rustar sig människor mot ojämlikhet. Bara i brist på en politisk jämlikhetssträvan som visar på framsteg tvingas stora grupper av människor trygga sin egen välfärd privat och riskerar att peka ut ”några andra” som problemet.