Ingen människa omkom i katastrofen. Det är glesbygd, vildmark däruppe. Syndafloden kunde finna vägar genom obebodd mark. Jag var där några år senare och blickade ut över ett slags tändsticksland – stockar som brötat ihop sig, mark som brutits upp, ett öde land där naturen ändå var på väg att leva igen. Jag minns att jag sa ett hejdu till en groda som plötsligt tittade fram ur den otroliga förödelsen. Och jag tänkte på – vatten.

Vi möter det varje morgon när vi skruvar på en kran. Då har vi total kontroll över det. Någonstans är det svårt att förstå den enorma omformande kraft som väldiga vattenmassor har.

Jag pratade med folk i byn Mörkret i närheten av Fulufjället som berättade om regndroppar som känts som hammarslag på axlar och rygg den dagen.

Forskarna kastade sig snart över regnkatastrofen. Kanske rörde det sig om det värsta skyfallet i detta land sedan – istiden. När istäcket en gång smälte på norra halvklotet bildades ibland gigantiska glaciärsjöar som till slut sprängde sönder jord och mark: så uppkom troligen Engelska kanalen. Brittiska öarna och Frankrike satt en gång i tiden ihop med en landbrygga som sprängdes av vattenmassorna. Kanske skedde det på timmar, dagar att de brittiska öarna skildes från det europeiska fastlandet.

Skyfallet över Fulufjället räknades som en tusenårshändelse. När Rolf Lundquist skriver om dramat i sin bok ”Regnkatastrofen på Fulufjället 1997”, berättar han att varken vanligt folk eller naturvårdare först trodde att så väldiga mängder regn kunnat falla på så kort tid. Här? I Sverige? Det är inte möjligt.

Numera har vi börjat vänja oss vid annat. I somras såg vi bilderna från Tyskland och Belgien där städer dränktes i våldsamma översvämningar. Men kanske tänkte många av oss ändå att det där kanske trots allt inte händer i det mindre tättbebyggda Sverige. Därefter öppnade sig himlarna över Gävle och delar av Dalarna. Flera hundra millimeter regn på kort tid. Ett extremväder. Visserligen långt svagare än det som för många år sedan föll över Fulufjället, men nu föll det över stadsbebyggelse. Bilar fick överges under översvämmade viadukter. En vägbro i Borlänge brakade ihop. Vägar spärrades av. Trädgårdar dränktes.

FN:s senaste klimatrapport konstaterar att extremvädren har blivit fler. Det är mer energi i vädersystemen. Skyfallet över Gästrikland och Dalarna är en händelse som jag tror fogar sig till ett skärpt klimatmedvetande, både hos politiker och vanligt folk. Det trodde jag å andra sidan också sommaren 2018 när vi såg det motsatta: extremtorka och bränder. I princip fick det dock inte någon direkt effekt alls på politiken. Den extrema värmen sommaren 2018 blev för många ändå en helt ny påminnelse om att den abstraktion som kallas ”naturen” är ett stort väsen som omsluter oss alla och som vi aldrig kan fly undan.

Och extremväder adderas till extremväder. Sakta men säkert byggs en ny akut medvetenhet upp. Den medvetenheten säger oss två saker. Att vi måste minska utsläppen av växthusgaser. Men också att samhällena måste förbereda sig på att de redan nu befinner sig mitt i en pågående och accelererande klimatkris. Den kommer inte att inträffa i framtiden och inte bara i nästan obebodda fjälltrakter.