När jag ser vad förbudet har utvecklat sig till måste jag erkänna: jag ångrar mig lite. 

Jag var en av dem som var drivande i debatten för ett antal år sedan som påhejare av ett förbud. I tv-soffor argumenterade jag återkommande mot liberaler som Hanna Wagenius från Centerpartiet eller Mattias Svensson på Dagens Nyheters ledarsida. De var emot ett förbud. 

Fokus då var på uteserveringarna och perronger.

Men det visar sig att den nya lagen inte stannar där.

Nu är alla allmänna entréer också rökfria. Problemet med det är att ansvaret ligger på den som äger entrén till butiken, restaurangen, biografen men också Folkets hus, bibliotek, t-baneuppgångar. 

Nu ska Ica-ägaren tvingas agera ”rökpolis” med andra ord. (I Stockholm går länsstyrelsen ett steg längre och uppmanar kroggäster och allmänhet att anmäla platser där reglerna inte efterföljs.) Om butiksägaren inte lyckas upprätthålla bestämmelserna kan de dömas till böter, och tobaksaffärer kan mista försäljningstillståndet.

Mina vänner som är svarta eller har svart hår känner oro att förbudet ska användas som verktyg för att mota bort dem. Deras oro är inte helt obefogad. 

Tänk dig en utekväll på krogen och föreställ dig en vakt eller ägare som ska avgöra vad som är tillräckligt långt bort från entrén. Tänk dig krogar som inte vill ha ”för många” med svart hår och som än mindre vill att de ska stå utanför deras ställen. De offentliga entréerna blir ytterligare en plats där konfrontation kan uppstå. 

Och vem kommer ägaren att ta hjälp av? Säkerhetsvakter som ofta går över gränsen? Visst, lagen säger att man inte får avvisa utan bara informera. Men sådant har inte hindrat vakter från att tänja på reglerna.

Rökförbudet är i grunden bra, forskning har på senare år kommit fram till att tobaksberoende handlar främst om det sociala. De kemiska ämnena i cigaretten skapar visserligen ett sug – men det gör även vanan att alltid röka i ett visst socialt sammanhang. Ett förbud på uteserveringar kommer med stor sannolikhet att göra stor skillnad, både för rökarna själva men också för omgivningen. 

Men tillvägagångssättet manar till eftertanke. 

En annan oroväckande ­aspekt är att Sverige riskerar att bli ett tråkigt land där fest ska kontrolleras in i minsta detalj. Man ska inte röka utomhus, man får inte ha öppet längre än till klockan 01 om man inte har särskilt tillstånd. Uteserveringar får bara finnas under en begränsad period på året (oavsett väder) och stänga senast klockan 22 på kvällen. Jämför med Paris där man har inplastade uteserveringar med värme­element och filtar på stolarna som är öppna till sent på natten. Staden där känns levande med alla glada människor som träffas ute. 

I Sverige får man inte servera alkohol om det inte serveras varm mat. Ska det dansas måste restaurangen söka danstillstånd. Vattenpipan ryker också, inget undantag ges ens till vattenpipsrestauranger, inte ens om de bygger skilda avdelningar. 

Privatordnade fester måste ha fullständiga namn på alla som ska vara där. Öppna fest­områden får inte ha rökruta utan man måste ändå gå ut från området för att röka.

Förlåt, men det är löjlig byråkrati i ett nötskal. 

När nya hippa stadsdelar ska byggs ut används gärna kultur- och musikscenen i marknadsföringen, men när det väl är dags att bygga så tvingas arrangörerna bort. 

Stockholm håller redan på att sakta dö som nöjesstad. Grannar får ett allt större inflytande. Kägelbanan på Södermalm, som är en av huvudstadens viktigaste arenor för konserter, beslutade nyligen att lägga ner sin scen efter klagomål från ett fåtal boende i närheten. Flera platser går samma väg till mötes. 

Hälsa och ordning i all ära men livet måste också få vara en fest.