Återvandringsbidraget höjs mångfaldigt, från 10 000 till 350 000 kronor, meddelade regeringen på onsdagen. Ännu en gång har regeringen visat att SD:s vilja går före allt. 

Eller kanske är det snarare en fulländad metamorfos vi bevittnar: SD-politik är numera borgerlig politik. Färgerna har smetats samman. 

För ett par veckor sedan presenterades den utredning om återvandring som regeringen initierat som en del av sitt så kallade paradigmskifte i migrationspolitiken. Det var tydligt att regeringen ville att utredaren Joakim Ruist skulle föreslå ett höjt återvandringsbidrag, något SD suktat efter länge.

Inspirationen var som vanligt Danmark, där bidraget för återvandring ligger på 350 000 svenska kronor, alltså den summa som nu blir gällande även här. Men Ruist landade i sin utredning i slutsatsen att ett höjt återbetalningsbidrag är en dålig idé. 

Hans bedömning var att bidragets potentiella ekonomiska effekter inte skulle överväga de negativa konsekvenserna för integrationen. Till exempel skickar det inte en bra signal till människor att regeringen är beredd att hosta upp enorma summor pengar för att bli av med dem, menade Ruist.

Men det här handlade ju aldrig om integration. Det handlar om siffror, att minska det som Tidöregeringen bestämt sig för är dåligt: människor som inte föddes innanför Sveriges gränser. Och egentligen är beskedet inte alls förvånande, för SD berättade för oss direkt efter presentationen av utredningen att Ruist slutsatser inte betyder ett dugg. 

De verkar överens, jag tror inte att beslutet föranleddes av bråk.

SD:s Ludvig Aspling sa då att återvandringsbidraget ska höjas kraftigt vad utredningen än säger. Jag skrev då att regeringen inte har något att sätta emot, och frågan är om de ens vill det. De verkar överens, jag tror inte att beslutet föranleddes av bråk. 

Och jag har tappat räkningen över hur många gånger regeringen har gått tvärtemot utredare, remissinstanser och fakta – men det här är kanske det tydligaste exemplet på att sådant inte betyder någonting för Tidöpartierna.

Tänk om man istället la de här pengarna – nästan 2,5 miljarder över tre år – på att faktiskt förbättra integrationen, på att förbättra samhället. Tänk om vi kunde sluta prata om människor som siffror. Tänk om vi haft partier som vetat bättre än att försöka ”tämja SD”. 

Få av oss trodde förstås på det senare: att lika anings- som ryggradslösa Johan Pehrson skulle kunna agera liberal garant, att Ebba Busch skulle ta avstånd från sin kompis Jimmie Åkesson, att rampljustörstande Ulf Kristersson skulle våga stå upp för något som riskerar att förpassa honom till skuggorna.

Men jag trodde kanske inte att de skulle bli SD. Åtminstone inte riktigt så fort.