Nyligen införde president Biden och en enad amerikansk kongress fler restriktioner som framför allt rör investeringar i kinesiska företag. Ett utslag av USA:s hårdnande linje, som bland annat föregåtts av straffavgifter på kinesiska varor, ökad kontroll över försvarsrelaterad export och begränsad användning av kinesiska tjänster och produkter (däribland Huawei).
På andra sidan av konflikten finns en motsvarande rörelse där Xi Jinping framför allt betonar kinesiskt teknologiskt oberoende. Vilket återspeglas i den kinesiska statens satsningar på inhemska plattformar, frikopplade från amerikansk teknik. Vid det här laget utgör den kinesiska digitala världen en helt egen sfär med en egen kultur – ett parallellt virtuell ekosystem utan västerländska techjättar som Google, Facebook, Amazon, Youtube, Netflix, Tinder och så vidare. Mest kända är förmodligen WeChat – ett socialt nätverk – och shoppingappen/fintech-aktören Alibaba. Men där finns en uppsjö av alla tjänster man kan föreställa sig, helt frikopplade från väst.
Enligt den australiensiske expolitikern Kevin Rudd vill Beijing vända techindustrin inåt, mot nationellt håll, snarare än att i första hand söka ekonomisk vinst utomlands. Bakom den nya linjen ligger ett inrikespolitiskt skifte, där det gamla ekonomiska mantrat om tillväxt kommit att ersättas av ett ökat fokus på säkerhetsfrågor. Här utgör teknologisk självständighet ett viktigt område.
Rudd menar att det amerikansk-kinesiska teknologi- och finanskriget ytterst handlar om konkurrens mellan två stormakter snarare än om teknologi och finanser. Stundtals är tonläget så högt att det ljuder genom krigstrumman. Men den huvudsakliga trenden på båda sidor är att söka koppla loss från varandras teknologiska och ekonomiska sfärer.
Amerikansk och kinesisk decoupling är ett återkommande tema inom affärspressen. Utvecklingen mot två konkurrerande teknologiska sfärer väcker oro inom densamma – stora delar av den amerikanska investmentindustrin är beroende av att kunna verka på den kinesiska marknaden. Samtidigt skulle amerikanska techjättar ha mycket svårt att ställa om produktionen från kinesisk tillverkningsindustri. Beroendet av kinesiska supplychains handlar inte bara om billig arbetskraft, utan även om en responsiv och flexibel kultur som kultiverats under decennier, helt anpassad efter amerikanska behov. En decoupling innebär därmed ett hot mot amerikanska företag.
Samtidigt är Kina beroende av fortsatta investeringar, arbetstillfällen och amerikanska dollar för sin utveckling. Att bara dra sig ur är ingen enkel sak för någon part.
Hur högt tonläget än är, så har man med varandra att göra ändå. Och med det följer alla fula detaljer som skoningslös exploatering av arbetskraft som möjliggjordes av en bitvis brutal urbaniseringsprocess, bland annat i Xinjiang-provinsen. Ömsesidigt beroende, investmentförmögenheter och snygga techprodukter omfattar så mycket mer än vackra ord om tillväxt och entreprenörskap.
Jag tänker på relationen mellan USA och Kina medan Erdogan förhandlar med Nato. I sviterna av Turkiets närmande mot Ryssland köpte Turkiet in det ryska luftförsvarssystemet S-400. Affären väckte upprörda känslor i USA, där en enhällig kongress nekade Turkiet att rusta upp sitt flygvapen med amerikanska plan. I synnerhet stoppade man exporten av det senaste stealthplanet F-35, men även av den äldre modellen F-16. Farhågan var att S-400 skulle användas för att låta Ryssland, eller högst bjudande, testa sitt system mot F-35:orna. Lägg därtill ett S-400 som kopplas upp mot Natos gemensamma taktiska datalänkar och det framstår som en oerhört enkel avvägning att stoppa exporten till Turkiet.
Men så är det ju inte. På spel står också USA:s och Natos tillgång till turkiska baser, och därmed möjligheter att operera i Mellanöstern.
Under början av maj blev den amerikanska kongressen redo att exportera F-16 till Erdogan, som framgångsrikt balanserat relationen till Nato, Ryssland, Ukraina och ”andra regionala dispyter”. Bland dessa andra regionala dispyter behöver just nu nämnas hur Turkiet angriper yazidier i Irakiska Kurdistan, hur de tidigare angripa syriska kurder under sken av att bekämpa IS, och åter står redo att starta krig i Mellanöstern för att mörda ännu fler kurder.
Det går inte bara att dra sig ur när beroendet är ömsesidigt, trots alla fula detaljer. Och när vi släpps in faller Natos historiska skugga även över oss.
