Moula lästevad Lawen Redar (S) med flera anser ska lyfta Sveriges utsatta områden ur misär, bort från skjutningar och beklämmande skolresultat och massarbetslöshet. 

Det är en del i en pågående konkretisering av kritik som Socialdemokraterna redan riktat mot sig själva vad gäller, enligt den nya analysen, oansvarig invandring och otillräcklig integration. 

Staten ska agera. Hjälpa till. Lyfta. Blåsa hopplösheten från asfalten mellan hyreskasernerna. 

Bland de bostadspolitiska utspelen finns mycket bra, konstaterade den här ledarsidan. Men också annat, som idén att repressiv ingenjörskonst är vad dessa områden behöver. Kvotera in köande med akademiska meriter. Samtidigt neka köande som har försörjningsstöd.

Många opponerade sig. Moula jublade.

”Detta är Per-Albin. Detta är Erlander. Detta är ett hat mot klassamhället, segregation och orättvisor. Detta är en socialdemokrati som ömsar skinn. Detta är vägen hem, till folkhemmet”, skrev han på X. 

Moula tror in i minsta fiber. Han menar verkligen att detta är svaret. Och att partiet – som ändå plöjt ner många sköna miljoner för att Tiden ska göra någon nytta – verkligen borde falla in i ledet, mot det där strålande folkhemmet som hanterar migration på svenskars villkor, alldeles oavsett nödens omfattning. 

Det är ingen hägring. Det sker just nu. Moula är inte ensam om att se ömsningen.

Den hellre smuttar rosé i Almedalen än kavlar upp ärmarna och gör vad som behöver göras.

Men, han som nyss jublade är plötsligt besviken, för den fördömda ”opinionsbildarvänstern” har visat sig vara så klassblind och elitistisk och gruvligt folkfrånvänd att den hellre smuttar rosé i Almedalen än kavlar upp ärmarna och gör vad som behöver göras. Ja, bryr vi oss ens när en pappa mördas inför sitt barn? Eller är det bara vidare till nästa mingel och ryggdunk?

Tesen som framförs på Expressens kultursida är, vill jag påstå, aningen magstark. Inte bara för att Moula komponerat sin anklagelse direkt från Visbys kullerstensgränder. Han kanske plågade sig genom Almedalen, vad vet jag. Tesens grundläggande problem är i alla fall snarare att den upprepar och förstärker ett meningslöst kulturkrig. 

Jimmie Åkesson (S) gruffar om ”påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget”, Moula skramlar – via stickspår till Didier Erbibon och Christofer Lasch som nog är tänkta att fungera kamouflerande, deras namn kan ju signalera substans för en oförsiktig läsare – om ett ”klasskrig där de som upplyst elit vill påtvinga sina värderingar på en obildad majoritet de föraktar”. 

Åkesson kan inte acceptera en granskning.

Moula kan inte acceptera att opinionsbildare fruktar, och skapar debatt kring, att Socialdemokraterna genomgår något annat än en underbar metamorfos.

Därför kastar han ur sig att den ”opinionsbildande vänsterns elitism” gör en bred vänster omöjlig.

Därför hävdar han att Dagens ETC:s ledarsida tillsammans med Aftonbladets, Arbetets och Dagens Arenas förvandlar ”vänsterns projekt” till ett ”minoritetsprojekt”.

Därför använder han så stora ord, och efterlyser mer variation, när han faktiskt mest kräver likriktning och att vi alla ska marschera vägen fram mot det han kallar hem men som vi andra betraktar som en främmande, oangenäm plats:

”Den smala åsiktskorridoren hos vänstereliten försvårar visionen om ett klasslöst samhälle, och hotar i förlängningen folkviljan.”

Moula borde inte förtränga sitt Almedalen, han borde tvärtom anstränga sig för att minnas, speciellt ett seminarium han var med på redan 2019. Det handlade om polarisering som vapen:

”Auktoritära populister, som målar upp en konflikt mellan folket och eliten, är nu jämnstora med socialdemokraterna i Europa. Hur påverkas politiken av den utvecklingen?”

Vi vet hur Moula har påverkats, det ger han prov på med sin debattartikel, där varje ord naturligtvis både korrelerar med folkviljan och smädar den mäktiga eliten.

Vi vet att Socialdemokraterna är mitt inne i sitt förvandlingsnummer.

Ursäkta, men här i Dagens ETC kommer vi fortsätta att påtala när potentiellt progressiva krafter springer nationalisterna i hasorna, samtidigt som vi skildrar och analyserar det svek som drabbat miljoner svenskar i och utanför de mest eftersatta områdena, samtidigt som vi söker en väg som har plats för alla svenskar, oavsett ursprung, som erkänner att alla har en potential om förutsättningarna ges, som lösgör de enorma resurser som finns istället för att förklara att hit får ingen mer komma. 

Så fungerar en oberoende, röd och grön dagstidning.

Det är inte för alla.

Det kan vara svårsmält för karriärsugna partister.