Inte bara har det visat sig att de låtit sig influerats av människohandlare. Ja, just människohandlare. En av de grupper Amnesty International stödde sig på då de beslutade om sin nya prostitutionspolicy var NSWP, Network of Sex Work Projects. Vars vicepresident Alejandra Gil är dömd till 15 års fängelse för trafficking av 200 kvinnor. Alejandra Gil var en känd hallick i Mexico City, men dömdes inte förrän i mars förra året. Fortfarande har Amnesty inte tagit avstånd från NSWP, trots att NSWP stödjer Alejandra Gil helhjärtat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu fortsätter det hela med nya turer.
Nyligen släppte organisationen en skrift om prostitutionen i fyra länder, däribland Norge. Föga överraskande för den som följt Amnestys kapitulation för sexindustrins lobbyister, sågades den norska sexköpslagen totalt.
Rapporten, ”The Human Cost of Crushing the Market – Criminalization of Sex Work in Norway” används nu världen över för att visa att sexköpslagar inte fungerar.
Men vad är det för rapport Amnesty gjort?
Förra veckan presenterades en granskning av rapporten i brittiska House of Commons, gjord av Agnete Strøm, som arbetat med prostitutionsfrågor i 30 år på norska Kvinnefronten.
Hon gick igenom den punkt för punkt och frågan är om skriften överhuvudtaget förtjänar att kallas rapport. Så undermålig är den.
Till att börja med är titeln helt fel. Titeln ”Criminalization of sex work” antyder att det är att sälja sex som förbjudits i Norge, när det är precis tvärtom: det är sexköpandet som förbjudits medan säljande av sex är avkriminaliserat.
Vidare är stora delar av materialet som rapporten bygger på hämtat från före 2009, det vill säga innan lagen trädde i kraft. Kvinnors vittnesmål om hur de behandlats innan sexköpslagen används alltså för att skylla på lagen.
Rapporten är till största delen ett skrivbordsjobb, det vill säga den bygger på citat av forskare och debattörer, inte på egna undersökningar. Det behöver inte vara något fel i sig, men rapportförfattarna har tydligt valt att citera de tre norska forskare som tagit ställning mot lagen – Skilbrei, Jahnsen och Bjørndahl, som sammanlagt citeras 92 gånger – medan den forskare som gör den mest omfattande studien om norska män och efterfrågan före och efter lagen, Kotsadam, bara citeras en gång och då med ett citat som inte alls är karakteristiskt för hans upptäckter.
Norska Amnesty trycker hårt på argumentet att våldet mot kvinnor i prostitution ska ha ökat sedan lagen kom till. Det har varit prostitutionslobbyns främsta argument mot sexköpslagar ända sedan innan de infördes. Vilket ju är ett smart sätt att argumentera på: istället för att säga att det är synd om männen som inte får köpa sex, ser det ut som om man vill bevara prostitutionen för kvinnornas skull. Här kunde man ju invända att det är män som utövar våld, inte lagarna, och skulle det vara så att män misshandlar kvinnor oftare för att de är så förbannade nu då de inte får köpa sex, är det väl för i helvete inte genom att tillåta dem att köpa sex som vi får bort våldet, utan genom jätteinsatser mot våld! Dessutom har det fortfarande inte presenterats några bevis för att våldet skulle ha ökat. Inte i Sverige, inte i Norge.
Norska Amnesty hävdar ändå detta och stödjer sig på Bjørndahls rapport från 2012 – och låtsas som om de inte vet att denna rapport bara överlevde två dagar, innan utgivarna av rapporten, ProSentret, fick erkänna offentligt att det statistiska underlaget inte gav fog för påståendet att våldet hade ökat.
Det enda material i norska Amnestys rapport som inte är ett collage av andras texter, är intervjuer med 30 kvinnor. Men bara 12 stycken citeras. Agnete Strøm frågar: Vad hände med de andra 18? Försvann de i tomma luften? Tyckte de inte som Amnesty ville?
En av de intervjuade, en kvinna som kom till Norge utsatt för människohandel, har senare gått ut i media och sagt att Amnesty inte presenterat hennes åsikter på rätt sätt. Emedan de skrivit ner hennes livshistoria, har de utelämnat det faktum att hon absolut inte vill legalisera sexköp.
Efter Agnete Strøms granskning och en massiv kritik av berörda instanser, har norska Dagbladet i en serie artiklar visat att rapporten inte håller.
Det hela är mycket pinsamt.
Tyvärr verkar det inte ha nått svenska Amnesty.
För efter att den norska rapporten publicerats gick svenska Amnestys kvinnorättsexpert Katarina Bergehed ut och krävde att den svenska lagen utreds igen. Trots att en utredning redan gjorts för inte så länge sedan. Katarina Bergeheds uttalande lämnar inga tvivel om vad hon själv står: ”Prostitution mellan samtyckande vuxna behöver i sig inte utgöra våld. Alla människor som säljer sex är inte utsatta för tvång.” Ett uttalande som är totalt oacceptabelt för någon med titeln kvinnorättsexpert. Inte bara är frasen ”samtyckande vuxna” direkt hämtad från prostitutionslobbyn – trettio år av internationell forskning visar också att de allra flesta vuxna i prostitution började som barn. De Katarina Bergehed kallar ”samtyckande vuxna” var alltså en gång barnprostituerade. Har Katarina Bergehed inte tagit del av den forskningen?
Att prostitution inte ”behöver” utgöra våld är totalt ointressant då 71 procent av kvinnor i prostitution utsätts för våld. Ska dessa 71 procent skylla sig själva, då det inte ”behöver” vara så? Hur kan den unga kvinna som börjar sälja sex veta om hon kommer vara en av dem som blir sönderslagna eller en av dem som klarar sig med strypgrepp? Jag har aldrig träffat en kvinna som aldrig utsatts för tvång på ett eller annat sätt under sitt liv i prostitutionen, oftast på en myriad olika sätt. Att Katarina Bergehed uttalar sig så här får mig att må illa. Förstår hon inte att hon har ett ansvar, att hennes ord bidrar till att banalisera en verklighet som är allt annat än banal? Vad är det som pågår inom Amnesty egentligen?
