Under de senaste veckorna har det pågått en debatt kring styrningen av museerna för världskultur, initierad av Ola Wong på SVD. Kortfattat kan debatten beskrivas som två läger:
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På ena sidan kritiseras överintendenten Anna Follin (tillsatt av kulturminister Alice Bah Kuhnke) för att ha skapat en arbetsmiljö med lågt i tak och en verksamhet med en politisk agenda (där kritik mot vissa normer har höjts upp till oantastlig religion). Denna arbetsmiljö präglas enligt kritiken av utestängande av oliktänkande.
På andra sidan försvaras Follins arbete och förslag på förändringar av verksamheten med att det är harmlöst eller egentligen okontroversiellt. Problemen som Wong pekar på är inbillade. Follins arbete och förslag handlar om något som i stort sett alla statliga myndigheter i dag ska jobba med: målen i Agenda 2030, 17 globala mål för hållbar utveckling som bland annat tar upp jämställdhet och mänskliga rättigheter. Vissa menar också att kritik av detta per automatik bygger på en konservativ världssyn.
Oavsett hur det ligger till på de statliga museerna för världskultur, däribland Världskulturmuseet i Göteborg, fokuserar försvarssidan på vikten av mångfald och normkritik så som de tolkar det. De svarar inte på kritiken att styrningen stänger ute idéer i stället för att bidra till diskussion och att styrningen inte tar tillvara den kunskapsbank som finns på museerna.
Jag håller utbildningar i normkritik för olika grupper och organisationer där fokus ligger i hur de kan använda normkritik som redskap för att granska de egna normerna. Syftet med att vända blicken inåt är att synliggöra de värderingar och sociala spelregler som påverkar och begränsar vårt sätt att se på, bemöta och inkludera eller exkludera andra. I den ovan nämnda debatten saknar jag ibland vissa grundläggande insikter kopplade till normkritik:
- Ingenstans råder det ett normvakuum, inte heller i de platser eller sammanhang där man anser sig vara normmedveten eller normkritisk.
- Normer i sig är inte per definition något negativt. Normkritik handlar för mig om att synliggöra normers konsekvenser. Att normer begränsar oss är ofrånkomligt och utan dem kan vi inte fungera i grupp.
- Frihet kräver normer. För att en enskild person ska kunna tillgodoses rättigheter krävs det att omgivningen lever upp till sina skyldigheter, vilket sker genom att det finns normer. Men samma normer kan i ett annat sammanhang vara utestängande. Om normen på en arbetsplats är att kvinnor och män ska ha lika lön kan denna norm vara utestängande om den inte tar hänsyn till socioekonomiska maktstrukturer och därmed bara ger vissa kvinnor fler rättigheter.
- Förändring genom normkritik bygger på självrannsakan. Det är alltid enklare att döma andras normer och sluta in oss i grupper för inbördes beundran. Det kommer aldrig att leda till att de andras normer förändras. Förändring genom normkritik kräver att vi analyserar oss själva: vilka normer påverkar oss, formar vårt sätt att tänka och hur vi beter oss mot varandra? Vilka personer exkluderas av de normer som råder inom just vår grupp eller sammanhang? Normkritik kräver därför ödmjukhet: när vi tittar in i en normkritisk spegel kommer vi att hitta en osmickrande bild av oss själva. Det är när vi blir medvetna om vilka konsekvenser våra normer får som vi kan nå insikt om hur vi vill förändra normerna.
När normkritik enbart används för att kritisera andras normer leder det till polarisering och till att stänga ute andra. Ett exempel på någon som framgångsrikt har gjort det är Sverigedemokraterna. Deras normkritik pekar ut en politisk klass (läs “PK-eliten”) som exkluderar resurssvagare grupper och/eller oliktänkande. Genom det har de bildat opinion och vunnit röster. Men deras normkritik har aldrig haft som syfte att skapa ett inkluderande samhälle genom att tillsammans med de som tycker annorlunda omforma normerna så att vi alla får samma möjligheter. Deras mål är i stället att polarisera och förstärka bilden av vi och dem.
Sverigedemokraterna visar på vikten av att vi skapar metoder för att arbeta med normkritik som inte kräver en viss politisk åsikt och bygger på kritik av andra utan i stället fungerar som självrannsakansverktyg. Ödmjukhet inför de egna normernas negativa konsekvenser och högt i tak bör vara en förutsättning för att arbeta med normkritik om målet är att skapa ett inkluderande samhälle. Om vi i stället formar det normkritiska arbetet utifrån ett redan på förhand uppsatt resultat, där vissa tankegångar inte får ifrågasättas, skapas metoder som leder till ett samhälle som delar upp oss i vi och dem.
Ledningen för de statliga museerna för världskultur borde inte försvara sig när deras normer kritiseras utan i stället visa hur de använder sina normkritiska verktyg för självrannsakan. Det är ju trots allt den enda vägen för att uppnå agenda 2030.
