I Thailand har ett politiskt drama pågått på gatorna i flera veckor när de så kallade gulskjortorna demonstrerat på Bangkoks gator. Rapporteringen i medierna av skeendet har nästan hela tiden varit exceptionellt ytlig och så har det varit när det gäller Thailand under många år. Vad det handlar om är att en folkvald regering är på väg att drivas bort från makten av krafter som domineras av ultranationella, monarkistiska icke-demokrater som helst inte vill att den fattiga lantbefolkningen i landet ska få rösta överhuvudtaget.
När den sittande premiärministern nu utlyst nyval så vill ”oppositionen” helst inte ha något – de vill ha en teknokratregering bestående av folk ur eliterna och tillsatta av eliterna vid makten.
Det betyder inte att Yingluck Sinawatranus parti består av perfekta icke-korrupta politiker. Så är det inte. Thailändsk politik hemsöks av korruption. Men regeringen är folkvald och det största brottet i oppositionens ögon är att den och dess föregångare genomfört reformer som gynnat de fattiga.
Att svenska medier haft så svårt att rapportera om detta och analysera detta är häpnadsväckande. När jag själv skrivit om det genom åren brukar jag få brev från ilskna thailandsresenärer som tycker jag är dum som inte fattar att vad Thailand behöver är en militärkupp.
Varför går ulranationalismen under radarn? Beror det på att det är så medialt tacksamt med stora folksamlingar på gatorna? Ja, förmodligen.
Även när det gäller omvälvningarna i Ukraina har det hela tiden funnits problem i medierapporteringen ända sedan den orangea revolutionens dagar. I Ukraina är situationen naturligtvis en annan. Vore jag ukrainare skulle även jag kämpa hårt för att landet hellre närmar sig EU än den ryska järnhanden. Men när tv-bilderna från torget i Kiev rullar över tv-skärmarna är det definitivt viktiga saker som mörkläggs.
I söndags revs den gamla Leninstatyn ner och folk gick loss på den med verktyg. Men det var inte ”folk” som gjorde det – det var aktivister i det högerextrema och ultranationalistiska partiet Svoboda. Partiet har rötter i ukrainsk antisemitism och vill förbjuda andra språk än ukrainska trots att en stor minoritet talar ryska.
Svoboda är ett av de verkligt vidriga partierna i den högerextrema familjen och från Expo brukar det hävdas att det ligger nära ideologin hos exempelvis Svenskarnas parti. Varför har det sagts så litet om denna högerextrema rörelses roll i de ukrainska protesterna?
Därför att mycket av dagens ultranationalism just nu seglar under radarn. Vi ser den inte. Medierna låter oss heller inte alltid se den. Och Carl Bildt vill inte tala om den.
Normaliseringen är alltså över oss? Det verkar inte bättre. Jag har inte hört några ramaskrin från svenskt borgerligt håll över att Fremskrittspartiet bildat en allians i Norge. Och när Dagens Nyheter publicerar en annons med ett klart främlingsfientligt budskap passeras ytterligare en tröskel till det rum där ingen idépolitisk belysning existerar.