I tidigare förslag har stadens borgerliga opposition velat göra om Brunnsparken till en avkopplande oas där barnfamiljer kan äta glass. Genom olika tider tider har kriminalitet och stök vid platsen ömsom kodats som ett “invandringsproblem” och ömsom i termer av klass och ålder. Att Nordstan utgör en jättelik galleria vid stadens tätast trafikerade knutpunkt för kollektivtrafik, och därmed är precis den typ av plats som drar till sig många typer av människor, även langare, tycks gå samtliga förbi. Denna grundmekanism, känd vid både stadsplanering och kriminologi, har plötsligt ingen hört talas om. Udda, eftersom Sverige sägs vara ett meritokratiskt samhälle. Kanske bekymmer med stök vid knutpunkter endast kan tillämpas på andra städer?
I den senaste vändan står Skyddsvärnets kaffebuss i fokus för stök vid Nordstan. Göteborgs stads Resursförvaltning skjuter till 300 000 för en försöksperiod på fyra månader. Bussen bemannas med volontärer och utbildad personal, med det uttalade syftet att det är viktigt att finnas där unga finns. Uppdraget är att öka vuxennärvaron, lugna ner området samt att prata med människor.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Kaffebussen utgör endast en liten del av en omfattande satsning för att öka tryggheten. Ändå har den orsakat tumult både bland internets slentriangnällande extremhöger, samt på GP:s ledarredaktion. “När både försäljarna och köparna är pigga av koffein och mätta av mackor, orkar de handla med narkotika till gryningen eller begå andra brott” konstateras på ledarplats. (GP 4/10 2018)
Men Skyddsvärnet ger en helt annan bild av Kaffebussen – i uppdraget ingår bland annat att hjälpa utsatta personer vidare, exempelvis till Mini-Maria, som bedriver missbruksvård för unga, och är angelägna om att nå unga människor i ett tidigt skede av deras missbruk. Det är egentligen ingenting konstigt – arbetssättet äger likheter med hur stadens fältassisstenter dagligen och nattligen arbetar för att nå unga.
“Skyddsvärnets volontärer och anställda (...) tar ett samtal i natten med dem som ingen annan vuxen pratar med. Vi försöker skapa förtroende över en kopp kaffe, berätta för dem om de hjälpinsatser som finns, visa att vi är vuxna som bryr sig om dem.” skriver organisationen på sin facebooksida. De berättar även om hur man möter alla typer av människor i olika situationer, och att de finns där för såväl oroliga föräldrar som letar efter sina barn, till hemlösa i behov av en macka, till tjejer som inte vill stå själva och vänta på bussen. Man finns där för alla och försöker bidra med trygghet.
Att plocka ut och angripa ett enskilt projekt ur en större helhet visar inte enbart på en tråkig inställning till socialt arbete – framförallt utgör det ett symptom på en genomgripande visionslöshet som nöjer sig med att ständigt gnälla och klanka ner på de insatser som görs. Det är som om man egentligen inte vill någonting själv, och det vittnar om en uppgivenhet och idébrist som vi inte riktigt har råd med just nu.
Vi har tio år på oss att få ordning på utsläppen, annars väntar mycket allvarliga klimatförändringar. Men vi saknar framtidstro. Ett farligt tillstånd som i värsta fall låser oss i handlingsförlamning. Hur vore det att kliva ur den mysiga trivselzonen och bruka de kreativa kopplingar man lyckas göra kring mackor och kriminalitet, till att föreställa sig hur vi ska klara av att genomföra de förändringar som krävs för att undgå en global katastrof? Hur vore det att för en gångs skulle bidra till att minska klyftorna och öka rättvisan? Utvecklingen kring ägarkoncentration innebär att vi snart står inför en värld där den rikaste procenten av befolkningen äger två tredjedelar av jordens tillgångar. Det skulle innebära slutet för demokratin såsom vi känner den, och den procent som eldat på klimatförändringarna kommer förmodligen fortsätta nå strålande kvartalsrapporter även när mänskligheten kraftigt decimerats.
Fram till dess vi gemensamt kräver och genomför de omfattande insatser som är nödvändiga för att minska utsläppen, arbetar socialarbetare och volontärer med att försöka fånga upp och läka de unga som världen slitit sönder och spottat ut. De löser inte klimatproblemen, de kommer inte att kunna stoppa all kriminalitet, men de gör en konstruktiv insats, och bärs av volontärer. Bussen, mackorna och kaffet står de för själva, liksom merparten av arbetet. Frågan är vad GP:s infantila nihilism bidrar med, eller om debatten kommer upphöra först när Nordstan befinner sig under havsytan.
