Elisabeth och Jessika börjar på samma arbetsplats. De gillar varandra direkt. Luncher, promenader, något glas vin och alltid skratt. Väninnor. Men där finns också Jessikas dominante sambo Ola. Som ett mörkt moln. Det är något som inte stämmer. Elisabeth känner det. Han är inte snäll. Han är kränkande, manipulativ, gränslös.
Jessika dyker upp på jobbet med en blåtira. Vad har hänt? Elisabeth vet inte vad hon ska göra men får hjälp av en kvinnojour, som ger henne rådet att konfrontera, att visa att hon ser och att hon finns där.
– Jag blir så otroligt provocerad av att så många, grannar, har sett men inte gjort någonting. Gör någonting! Anmäl, vad som helst, istället för att bara sitta och titta, säger Elisabeth till Dagens ETC:s reportrar Karin Annebäck och Stina Berglund som återkommande granskar mäns våld mot kvinnor.
Idag är Jessika död.
Ola är dömd för våldtäkt, hovrätten ska nu avgöra om han också orsakade hennes död, eller om det är som tingsrätten menar, att skallskadorna kan ha orsakats av ett fall nedför trappan i radhuset.
Elisabeth har skuldkänslor.
– Och sedan i samma veva tänker jag, men jag själv då? Varför gjorde inte jag mer? Men jag var orolig att hon skulle bryta helt med mig då.
Ännu en kvinna som inte får leva, insnärjd i det fängelse som mäns våld utgör.
Det är oerhört viktigt att fortsätta rapportera om det här, trots att problemet är så fruktansvärt repetitivt, eller just för att det aldrig tar slut. Något måste vara grundläggande fel. I alla fall måste det vara utgångspunkten om vi har en nollvision, vilket är det enda rimliga.
Polisen ryckte ut till radhuset flera gånger. Jessika vill inte medverka i någon utredning, hon är för rädd.
– Då slår han ihjäl mig, säger hon.
Hon är då svullen i ansikten, med begynnande fläskläpp.
Förra året misstänkts minst sju kvinnor har mördats av män som de hade eller har haft en relation med. Kunde någon av dem ha räddats? Granskningen som Dagens ETC publicerar visar att det ofta finns ett mönster.
Samhället visste.
Samhället hade möjligheter att bryta den nedåtgående spiralen.
Samhället kunde ha placerat sig mellan offer och förövare.
Kvinnorna eller anhöriga har larmat, de har sökt skydd, de har uttryckt att de fruktar för sina liv.
Markus Antonsson, före detta polis som nu är verksam som föreläsare och expert på våld i nära relationer:
– Jag har många före detta kollegor från polisen och socialtjänsten som sliter sitt hår och gör ett jättefantastiskt jobb. Men det finns ett systemfel i att så fort en kvinna ringer och säger att hon inte vill medverka i utredningen, då lägger man ner. Istället ska man fråga varför hon inte orkar, varför hon inte vågar. Misslyckandet är att man inte lyckats bygga ett förtroende hos kvinnan.
Det är ett avgörande perspektiv.
Det finns fler öppningar än så att konkretisera en nollvision.
Det handlar om att verkligen vilja.
Annars blir nollvision bara ekande tomt, ett värdeord för seminarier som leder fram till ingenting.
Det handlar om resurser.
Det handlar om den nödvändiga insikten att våldet utövas i alla samhällsklasser, i förorter och villakvarter, av män som är födda i Sverige eller utanför Sverige, av rika som fattiga.
Läs dagens granskning.
Gör det för Jessika, Gina, Irina, Paula, Sandra, Lisa och Sophie.
