BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Så inleds Trafikmaktordningen, en rapport släppt av Planka.nu för snart ett decennium sedan. Med begreppet automobilitet avses både bilens roll och påverkan på vårt samhälle och bilden av bilen som motor för det som delvis har kommit att bli synonymt med moderniteten: individens frihet, framsteg, rörlighet. Och visst är det så att vårt samhälle – framför allt och paradoxalt i och kring städer – organiseras utifrån bilen som främsta transportmedel. 

I detta nummer av ETC Stockholm publiceras en genomgång av vad det skulle kosta om kollektivtrafiken finansierades helt via landstingsskatten i stället för som i dag via skatt och biljettintäkter. Granskningen visar att nolltaxa, avgiftsfri och endast skattefinansierad kollektivtrafik, skulle bli billigare för i princip alla oavsett inkomst som köper ett månadskort per månad. 

Det finns således grund att påstå att införandet av nolltaxa, i ett privatekonomiskt perspektiv, skulle vara en ekonomiskt rationell åtgärd för de flesta. Ett införande av nolltaxa skulle dock framför allt vara ett effektivt sätt att minska – eller i alla fall bromsa – den skenande ökningen av sociala och ekonomiska skillnader och segregationen i storstadsregionerna.

Men i stället för att användas som riktade och specifika åtgärder mot de ökade socioekonomiska skillnaderna tenderar politiska förslag som rör bilism och vägtransporter att endast föras inom ramen för dess påverkan på miljö. Nog så viktigt kan tyckas men resultatet blir då förslag som bensinskattehöjningar som i stället för att främja social och ekonomisk rättvisa i stället drabbar landsbygd och andra platser där bilismen är en förutsättning för rörlighet och tillgång till ständigt försämrade och fåtaliga offentliga institutioner. 

Nyligen rapporterades det att det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons skämtsamt på sin Facebook-sida i en kommentar hade skrivit att för varje kritiskt inlägg mot den aviserade ökningen av böterna för plankning i Stockholms kollektivtrafik skulle en extra biljettkontroll införas. Tamsons pressekreterare Claes Wersäll säger till Dagens ETC att kommentaren ”ska ses som ett litet skämtsamt inlägg med glimten i ögat” och att det inte är så ”att vi sitter och bestämmer över varje kontroll”. I alla fall inte via kommentarsfält på Facebook ska kanske tilläggas.

Både Tamsons retorik och synen på kollektivtrafiken som en i första hand miljöfrämjande samhällelig resurs, som i fallet med bensinskatt, vittnar om hur krav på social och ekonomisk rättvisa och rättvis tillgång till det (krympande) gemensamma i dag ter sig omöjligt. Intressant nog är det som förklaras för politiskt omöjligt ofta det som är det mest rationella och tvärtom. Till exempel innebär höjningen av avgifterna i Stockholms lokaltrafik att fler ekonomiskt svaga grupper som är beroende av kollektivtrafik får svårare att betala avgifterna. SL svarar då med ökad repression, och ökade kostnader för denna som följd, mot de som inte klarar av att betala kostnaderna för att nyttja kollektivtrafiken. I inget avseende minskas heller behovet av att kunna röra sig inom det område SL:s trafiknät täcker – i stället blir möjligheten att ta sig från en plats till en annan alltmer nödvändigt i takt med att samhälleliga funktioner konsolideras till ett fåtal platser. Det rationella hade därmed varit att sänka (och på sikt ta bort) avgiften i kollektivtrafiken och inte ständigt höja den och öka repressionen mot de som inte kan betala. 

Men detta enkla rationella grepp är i dag politiskt omöjligt. I stället är det irrationella och förnuftsvidriga förslag, beslut och åtgärder som nu förklaras vara det enda politiskt möjliga. Det politiskt möjliga är i dag inte social och ekonomisk rättvisa utan moderata trafiklandstingsråd som kan hota med ökad repression om förslag kritiseras. Det politiskt möjliga är i dag att högern kan fälla en regering, som redan för högerpolitik, med hjälp av extremhögern. Hur hamnade vi här?

En del av detta beror på det mobilitetsparadigm, automobiliteten, som rapportförfattarna från Planka.nu identifierade och som hänger samman med moderniteten i sin fulla längd. Men för 30 år sedan var det i stället högern som behövde ställa sig frågan ” Hur hamnade vi här?”. På baksidan av boken ”Det politiskt omöjliga” (utgiven på Timbro-anknutna förlaget Ratio) frågar man sig ”Hur många gånger har vi inte hört hur angeläget det är att sänka marginalskatterna, samtidigt som detta förklaras vara ’politiskt omöjligt’”. Resultatet är ökade klasskillnader i spåren av högerns omformulering av vad som är politiskt möjligt.

Vad som är politiskt möjligt måste åter omformuleras och de senaste decenniernas irrationella irrande måste få ett slut. Nolltaxa i kollektivtrafiken måste göras politiskt möjligt, rationellt är det redan. Kanske dags att börja planka nu?