BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I år firar minnet av 1968 hela 50 år. Själv var jag inte född då, men jag hör framträdande figurer från det mytomspunna årtalet också tala om att mycket var dåligt. Att kvinnor inte gavs plats på många möten. Att antalet möten var för många. Att grupperna var splittrade och tvisterna för stora och att de allra flesta inte var en del av någon rörelse över huvud taget. Lite som med Woodstock året efter – om alla som säger att de varit där verkligen hade varit det så hade festivalen behövt vara många gånger större.
Missförstå mig lagom, jag är full av vördnad för alla dem som under 50 år kämpat för solidaritet och rättvisa. Eller som åtminstone gjorde det då, för 50 år sedan. Kaosteori eller politisk teori, utan den vågen hade vi varit utan en del av det vi ser som självklart idag. Men det var då.
Det är svårt att se vad man var en del av innan det hela är förbi. Så vad ser vi då idag?
Över min lägenhet på Hisingen hoovrar en helikopter och det får mig att tänka att det smällt igen. De säger att gängbråken handlar om cannabis, men det verkar inte röra softa flummare på snyggare adresser särskilt mycket.
De säger att segregationen är förjävlig, men ingen flyttar åt “fel” håll, bara inåt, uppåt.
De säger att vi är ett jämställt land, men en flicka blir våldtagen framför scen på en festival.
De säger att Trump är en farlig idiot, men inte engagerar de sig politiskt för det. Eller?
Den andra sidan organiserar sig. Barnmorskan som visst inte alls förstått vad hon utbildat sig till för yrkesuppgifter fick rättegångskostnaderna raskt betalade. En del av mina vänner som fötts på andra platser i världen konstaterar att hon hade vunnit tvisten i deras gamla hemländer. I förlängningen handlar det om aborträtt, globalt.
Strax innan sommaren swishade en nyhet förbi om att motsvarande en halv miljon svenska kronor samlats in för att störa räddningsbåtar på Medelhavet. Jag ville spy. Föraktet för dem som försöker ta sig till ett annat liv är totalt. Och vår landsgräns är ännu stängd.
Nazister spränger bomber i vår stad, visar upp sig på vår paradgata, delar ut flygblad i bostadsområden och demonstrerar på första maj. De skäms inte för sig och i veckan tar de plats i Almedalen. Hur mycket värre kan det bli?
Vi är väldigt många fler än extremhögern och de våldsamma rasisterna. Men som vår ledarskribent Sven-Eric Liedman konstaterat så är det de högerextrema som lyckats bilda en sorts international.
Visst skaver det i öronen?
Det är dags nu. Minst sagt. Vi måste organisera oss, försvara våra vänner och värden, tänka nytt och prioritera. Vi har lärt av historien och vi vet vad som gick fel för 50 år sedan. Ibland måste man knyta en näve i luften och en i fickan och vara lite pragmatisk. Kommunisten som på första maj kallade mig borgare är förlåten, nån annan kallar mig rödinghora och det är värre.
Vi behöver finna det vi har gemensamt och välkomna dem som kanske inte tycker precis samma, men vill kämpa för samma sak. Elitismen har raserat nog.
Och det där med att höja rösten är bara en liten del, folk står och skriker sig hesa i varenda hörn. Det är handling som gäller. Gör det som passar dig, det kan till och med få vara kul!
Tillsammansveckan som pågår nu är ett bra exempel – vanligt folk som troligen inte skulle ha åkt till Almedalen i vilket fall sluter samman för att diskutera demokrati. Helt nassefritt.
Krafterna som fanns under flyktingkrisen hösten 2015 är ett annat bevis på den goda viljan, det går att dra in vänner, kusiner och kollegor i aktivismen för allas rätt till trygghet.
Tipsa oss om alla evenemang som försöker göra skillnad. Om sammanslutningar som står emot när gamla framsteg hotas.
I september kommer vi på ETC tillsammans med Leopard förlag att köra klassisk vänsterstajl och slå upp tält i Brunnsparken, vi kallar det Bokmassan. Det blir litteratur, musik, samtal och kalas. Alla får vara med. Har vi inte setts innan dess så kom förbi och säg hej! Låt oss smida planer.
Och om 50 år till hoppas jag inte att man snackar nostalgiskt om 2018, jag hoppas att fortsättningen på de rörelser vi skapar i dag lever ännu då.
