Det lät nästan barnsligt naivt. Men frågan gladde mig. Den blåsigt dystra måndagsförmiddag då jag hörde den, utmattad efter fyra dagar i ett Göteborg som hemsökts av nazister, fyllde frågan mig med ett slags hoppfullt ljus.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För här snuddar ju lite av en idealistisk vetenskapsdröm vid ens medvetande: Vi förenas plötsligt i nyfikenheten kring de grundläggande frågorna om liv och död. När jag hör priskommittén berätta om den grundforskning som rör allt levandes dygnsrytm lyfts jag ur den pessimism man kan känna när man ser trasiga människor gräva ner sig i en militant, våldsbaserad raslära från svunna tider.
Det är ingen slump att det kanske mest utmärkande draget hos planetens alla högerextremister är den totala frånvaron av intellektuell nyfikenhet. Donald Trumps syn på klimatfrågan är inte bara korkad. Den är symptomatisk för en världsbild som utesluter nyfikenhet och upptäcktslusta.
Det finns många sanningsbegrepp. Det sympatiska med det sanningsbegrepp som ofta återfinns inom naturvetenskaperna är att det är provisoriskt: Vi vet vad som är fel och inte stämmer, men vi tvingas på sätt och vis alltid nöja oss med vad som tills vidare betraktas som sant tills nya sammanhang, nya fakta dyker upp. Det är en öppen, ickedoktrinär attityd som jag tror är bland det viktigaste vi har.
Nobelprisveckan är i den meningen en högtidsvecka för upplysningsidéerna, och det gäller särskilt priserna i naturvetenskap. De som läst mina ledare genom åren har nog lagt märke till att jag ofta beklagat mig över det svaga intresset för naturvetenskaperna i såväl den politiska som den kulturella debatten.
Vänstern är knappast heller längre särskilt framträdande när det gäller intresset för teknik och vetenskap, trots att det borde vara en förutsättning för att kunna lösa klimat och miljöproblemen (Johan Ehrenberg är här ett unikum). Ja, dristar man sig till att tala om genetik eller biologi drar många på vänsterkanten snabbt öronen åt sig, rädda för att det mänskliga ska stängas in i biologisk determinism.
Men en gång i tiden var vänstern och arbetarrörelsen de som mest intresserade sig för nya vetenskapliga upptäckter. De sågs som steg mot befrielse ur okunnighet och förtryck. Marx och Engels sprang benen av sig för att skaffa sig ett exemplar av Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”.
Hjalmar Branting var astronom. Mycket av den radikala sexualupplysningen i början av seklet byggde på medicinsk forskning: Elise Ottosen-Jensen tänkte utbilda sig till tandläkare och hennes kontakter med läkarvetenskapen gav henne en viktig grund för hennes politiska engagemang.
Den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin grundade sin radikala världsbild i sin banbrytande forskning kring arternas inbördes hjälp på den sibiriska landmassan (hans klassiker ”Inbördes hjälp” har precis nyutgivits på svenska). Kropotkins insikt om att individerna inom en art inte alls enbart konkurrerar som på en marknad, utan ofta samarbetar, plockas sedan några årtionden upp av modern evolutionsbiologisk forskning.
Leo Trotskij var en bekännande framstegsoptimist, som alltid hyllade landvinningarna inom vetenskap och teknik. Noam Chomsky har jag alltid fascinerats av därför att han grundar sin radikala samhällskritik på ett slags universellt förnuft: Människans språkförmåga stammar ur de hjärnstrukturer som är gemensamma för alla människor.
När nyheten om årets Nobelpris i fysiologi briserade lyssnade jag andäktigt. Det är på sätt och vis ett pris till jordens alla invånare. Allt levande på jorden har genom evolutionen nämligen tvingats anpassa sig till den dygnsrytm som skapas av jordens rotation. Man kan säga att det är ett pris som uppmärksammar något så centralt som dygnsrytmen. Och då handlar det inte bara om människans dygnsrytm, utan om alla djurs och växters.
Under Bokmässan hölls otaliga seminarier och debatter om bildningsbegreppet. Jag tyckte till slut att det blev väldigt tjatigt med detta försök att återuppliva ett 200 år gammalt begrepp som en gång var radikalt men som alltmer fått en sorterande funktion. Är du bildad, lille vän? är den nedlåtande fråga som ibland ljuder ur bildningsbegreppet i en tid när friskolor och vinstmekanismer -separerar hög- och lågpresterande elever.
I bildningsbegreppet gömmer sig emellertid också något annat: En antropocentrism, alltså tanken att människan är alltings måttstock. I en era då klimat- och miljöfrågorna borde kräva av oss att vi stiger ut ur vår artegoism blir bildningsbegreppet lätt reaktionärt. Hur ska vi identifiera oss med andra arter i detta det sjätte massutdöendets era?
Nobelpriset i fysiologi spränger den art-egoismen. Forskningen om livets dygnsrytmer gäller inte bara Homo sapiens.