BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En debatt som ofta förs för att man känner oro över det ökande stödet för rasismen, alltså den motsatta politiska skalan, men som förs på helt fel plan.
Och en som aldrig kommer att ta slut
För det kommer givetvis aldrig att gå att fösa in alla femhundraåttiotusen falanger, grenar och inriktningar som utgör det extremt stora samlingsnamnet ”vänstern” till en debatteringsbar homogen massa. Här handlar det ju om allt från människor som är asmycket vänster, kommunister, socialister, och feminister (dessutom finns det även inom de grenarna en miljon ytterligare grenar), till folk som bara liksom är pyttelite vänster, typ Mikael Damberg. Och så är det den ”intellektuella vänstern” och den andra vänstern, ofta generaliserad som arbetarklassvänstern.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av den här sortens debatt. Jag förstår den inte. Den är extremnördig. Högakademisk. Och i och med det exkluderande mot många av dem som den handlar om – det vill säga arbetare, sådana som jag.
Debatten förs på fel plan. Och om fel saker. Jag har aldrig hört en enda människa sitta på jobbet och diskutera Åsa Linderborgs, Göran Greiders eller någon annans uppfattning av vad ”vänstern” borde eller inte borde göra. Om vad arbetarklassen borde göra och hur arbetarklassen borde vara. Folk orkar inte höra mer av vad människor långt ifrån det eviga slitet på arbetsplatserna har för tankar om dem.
Snacket handlar om oss, men vi är inte med i det.
Istället är det vi, arbetarna, så brukar det låta, som röstar på Sverigedemokraterna, är rasister, obildade bonnläppar och simpla lågutbildade knegare. LO-medlemmar jobbar med kroppen och tänker inte med hjärnan. Röstar på SD fast man borde veta bättre.
SCB:s stora partisympatiundersökning visar att stödet för SD bland LO-medlemmar är i det närmaste oförändrat sedan ett halvår tillbaka. Om det var val idag skulle 20,8 procent av LO-medlemmarna rösta på SD.
Facket har onekligen mycket att oroa sig över. För det är ju de egna medlemmarna det handlar om. De som genom sina medlemsskap också skrivit under på att man delar fackförbundens syn på strävan efter social och ekonomisk demokrati, allas lika värde, jämställdhet, jämlikhet, likaberättigande och allt detta dessutom med en feministisk grundsyn. LO:s huvudstadgar och medlemsförbundens stadgar är rätt lika i detta.
Fackföreningarna i LO är organisationer för alla arbetare – men de är också i all tydlig mening vänster i sina värderingar. Alla medlemmar borde veta om vilken typ av förening man är medlem i. Men hur gärna varje facklig ledning än vill att det ska vara så att människor är medlemmar uteslutande av solidariska skäl, kan rabbla värdegrunden utantill och lever efter den... så är det inte så.
Däremot är det många som vet vad SD är.
Här borde debatten föras. Och åtgärderna göras. För det är ju rakt av faktiskt omöjligt att gilla SD och samtidigt stå bakom de fackliga grundprinciper som ingår i medlemskapet.
I tidningen Arbetet säger LO:s vice ordförande Therese Guovelin att man från LO-ledningens sida givetvis inte är nöjd med hur det ser ut. Man hade velat se större förändring. Sverigedemokraterna ”är ett löntagarfientligt parti som inte gynnar våra medlemmar”, säger Guovelin.
Men det kommer inte lösa varken fackets eller "vänsterns" problem, eller gå att komma till rätta med det stora SD-stödet inom LO:s led, genom att visa vad SD är för parti.
Istället måste LO-ledningen visa vilka de själva är. Och där har ledarna i de 14 förbunden i LO ett mycket enklare arbete framför sig än Linderborg och Greider. De behöver inte försöka utröna vad ”vänstern” är för några. De behöver bara visa vad det är för föreningar de leder och vad de står för. Eller borde stå för.
För det är ju så att när alla medlemmar vet, på riktigt, vad de är medlemmar i och varför, då blir det praktiskt omöjligt att i slutändan hugga sig själva i ryggen med en röst på SD.
