Konflikten skär igenom alla relationer, till och med inom familjer.

Varför straffa en hel befolkning? Och så brutalt?

Rapporteringen från Gaza är, ja vadå? Vad är det vi ser? Det går inte att förstå den israeliska militära strategin. Att ett land gör vad det kan för att skapa trygghet på sitt territorium är en sak. Att ett land jagar personer som utfört terrorhandlingar en annan. Men varför straffa en hel befolkning? Och så brutalt?

Varför går barnen i Gaza hungriga och törstiga? Hjälporganisationer larmar om svält som vapen. Gaza som bäst beskrivs som ett öppet utomhusfängelse är en liten plätt, fyra mil långt och en mil brett. Här trängs två miljoner invånare, hälften är barn. 

Militären säger åt civila att röra sig till en ”säker” plats men det är uppenbart att något sådant inte finns. Journalister dödas på löpande band, mycket pekar på att de är måltavlor. Några journalister som har blivit bekanta ansikten för hela världen får leva, istället dödas deras anhöriga. Det börjar bli ett mönster.

Och någon hänsyn tas inte till civila, tvärtom, militären släpper bomber och dödar hundratals civila för att komma åt en misstänkt mellanhöjdare inom Hamas. Storhöjdarna har inte synts till, tveksamt om de ens är kvar i Gaza.

Okej, militären vill åt Hamas, men varför bomba sjukhus, kyrkor där folk tagit skydd, moskéer, historiska byggnader och universitet? Varför bomba bostadsområden med mestadels barnfamiljer.

I terrorattacken den 7 oktober dödades 1 200 människor och än idag sitter 136 israeler i fångenskap i Gaza.

Israel har hittills dödat 23 000 palestinier. Det är som hela Visbys befolkning skulle suddas ut.

Hälften av dödsoffren är barn. Jag kan inte föreställa mig något värre än att förlora ett barn.

Redan efter en månad dödades så många söner och döttrar att FN:s högsta chef António Guterres sa att Gaza håller på att bli en ”kyrkogård för barn”. Nu har det gått tre månader.

Jag såg någon skriva att om världen tillåter Israel fortsätta så här så kommer det skicka signaler till andra stater att det är fritt fram att korsa den röda linjen, att vi då tillåter en ny världsordning ta form där folkmord kan ske inför öppen ridå. 

Men den som skrev det måste ha missat att den röda linjen har korsats många gånger förr och alldeles nyss.

Det tydligaste exemplet är Syrien. Vi fick lära oss att FN är tandlöst, att världen har omvandlats till ett slagfält mellan Ryssland och USA, att alla vackra ord och lagar inte alltid gäller när de ska gälla.

Ukraina visade oss lite till att när ett land har bestämt sig för att mosa ett annat är det inte mycket som kan sättas emot.

Sydafrika har dragit Israel till domstol. Folk jublar, äntligen gör någon något åtminstone. Israel skämmer ut sig i sitt försvarstal. Organisationen Standing together som leds av en palestinier och en israel – och som jag först trodde var syskon för de var så lika – säger att landet är som en full kompis och det schyssta man kan göra mot sin kompis är inte att fortsätta bjuda på öl utan att berätta för hen att den är full och måste nyktra till.

En riktig vän måste be Israel sluta nu. Var är Israels alla vänner?