Efter bara några meningar spräcker han ljudvallen och lämnar till sist atmosfären för att fortsätta bort mot den stora glömskan, samtidigt som han – med en svans av självgodhet släpande efter sig – citerar kvinnohataren Alexander Bard.
Orkar du ens läsa citat ur den intervjun? Vi håller det kort. Redan i sin kolumn bökade han runt bland tankar om att #metoo påminner om summariska häxprocesser och Sovjetunionens utrensningar. Men nu tar han verkligen bladet från trynet. Kvinnor som vittnar om övergrepp? Det får honom att undra – ”med all respekt” – om de mest vill producera ”sjaskig pornografi” á la romanen ”50 nyanser av honom”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sedan fortsätter han:
”Drullputteri måste kunna accepteras och det är förstås drullputteri det här handlar om.”
Och:
”Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation.”
Och:
”Jag känner att #metoo förstör hela vårt samhälle.”
Räcker så?
Staffan Heimerson är naturligtvis inte relevant, lika lite som Jan Myrdals starriga inlägg om #metoo (det förmår jag inte ens plocka exempel ur). Men om något ändå kan hämtas ur sådana här från fossilerade lager är det hur stark impulsen är att förminska, misstänkliggöra och relativisera upproret som nu hundratusentals svenska kvinnor ställt sig bakom.
Problemet är inte Staffan Heimerson. Han är definitivt överspelad. Farväl. Problemet är att så många trängs på hans konspiratoriska sida. Nej, de uttrycker sig inte som han. Men de försöker placera minor framför den rörelse som nu på allvar blottar och försöker spränga en struktur som har gett män utrymme att terrorisera kvinnor.
Hur är det ens möjligt?
Ser de inte hur uråldriga hinder faller som dominobrickor?
Det är nog just vad de gör, alltså ser – vilket skrämmer livet ur dem.
Vissa överraskar faktiskt med att uppvisa insikt. Till och med Johan Hakelius (!) blir så illa berörd av #metoo-avslöjanden att han inte ens mäktar med att vara ironisk, och han är annars virtuos i relativiseringens konst. (Som när han flamsade om nazisternas närvaro under senaste Almedalen: Det är väl inte så farligt, i alla fall inte jämfört med 1930-talet.)
Men andra…
Svenska Dagbladets ledarsida spjälkar #metoo genom att – utifrån statistik framtagen av Brottsförebyggande rådet, men framför allt utifrån egna föreställningar – spekulera kring att invandrade pojkar och män är kulturellt predestinerade att begå övergrepp mot svenska flickor och kvinnor. Plus en nypa hederskultur som strössel där ovanpå.
”Ansvarsfulla föräldrar gör således klokt i att upplysa sina döttrar om verklighetens realiteter. Det nya Sverige fordrar större försiktighet.”
Jaså, för det gamla Sverige verkar ha varit genomtrevligt.
Kanske för den som inte bemödar sig att läsa alla de erfarenheter som väller ur ett växande antal #metoo-upprop.
Överhuvudtaget har den falang som utgår från att mäns kränkningar mot kvinnor är ett importerat fenomen just nu grava bekymmer att hålla ihop sin verklighetsuppfattning. Det finns en anledning att Sverigedemokraterna har varit så tysta vad gäller #metoo, där mäns gränslöshet inte på något sätt kan brunmålas till muslimska mäns gränslöshet.
Ann Heberlein – moderaten – är desperat, upproret kolliderar med hennes kölnifierade position som börjar och slutar med att västvärldens kvinnor ockuperas av främmande makt:
”Hur kommer det sig att politiker mobiliserar, kultur och ledarsidor skriver spaltmeter, demonstrationer anordnas? Varför anordnades ingen demonstration efter larmen om sexuella ofredanden på festivaler och konserter?”
Patrik Engellau, opinionsbildare på yttersta högerkanten (det är hans tankesmedja Den nya välfärden som brukar köpa dyra bilagor i morgontidningarna – och lura småföretagare på miljoner, enligt vår granskning i Dagens ETC):
”Jag kan tala om att vad damerna råkat ut för inte är sexuellt förtryck, utan livet… PK-samhällets barn regredierar till barndomen vid första törn med verkligheten. Alla varningslampor bör tändas.”
Jan Guillou har blivit rädd för att kramas, en av många män som nu av allt att döma behöver få hjälp att förstå den avgörande skillnaden mellan ömsesidig närhet och ensidig överträdelse. Så slipper de sedan avfärda kvinnor som hysterikor.
David Eberhard skriver i Göteborgs-Posten:
”Visst ska vi uppmärksamma riktiga offer, men när ett stort antal kvinnor väljer att anta en offerroll i sin strävan efter jämställdhet över saker som inte är annat än klumpiga raggningsförsök devalverar man riktiga övergrepp.”
Relativiseringen, hur den tar sig friheter att underkänna upplevelser. Visst, han stoppade nog handen i din trosa, men du vet väl att rohingyer systematiskt våldtas i Burma? Hört talas om Saudiarabien? Du hade en jobbigt julfest, men knappast värre än en könsstympning? Argument som kommer från män som i sina egna liv tappar fokus på sakfrågan när de får en p-bot. Det är patetiskt. Det är ett försök att stjäla kvinnornas upplevelser. Som när ett svenskt ambassadråd i Jakarta twittrar:
”Genusproblematiken i världen är såååå mycket större. Det vet ni där hemma i Sverige. Vill inte förminska men gör förmodligen det.”
Ja, det gör du.
Jag är övertygad om att #metoo inte låter sig stoppas.
Jag är övertygad om att den här sortens sabotage kommer att slå tillbaka mot avsändarna. Och det rättmätigt hårt. Varsågoda, följ med Staffan Heimerson ut i marginaliserad omloppsbana. Eller flytta er. Förändringen kommer.
