Som Ann Heberlein. För tre år sedan var hon humanisten som ville ge alla plats i samhället, nu massproducerar hon texter om att islam är en våldsreligion och om att vi måste våga ifrågasätta andra kulturer.

Råkar hon bara ha kommit fram till detta på egen hand?

Eller känner hon vartåt det blåser och är en av dem som mänskligheten aldrig kommer ha brist på, som skyndar sig att anpassa sig till morgondagens regim? Som tror att mod är att slicka uppåt i förtid.  

De finns bland liberaler, de finns bland överklassen och nu finns de tyvärr bland vänstern också. För två år sen skrev Ann Charlott Altstadt, som jag alltid uppskattat, att vänstern borde ignorera SD och ta itu med ojämlikheten i samhället. Nu går hon ut på Aftonbladets kultursida och hävdar att vänstern måste inse att flyktingar är en kostnad. De är inte en "god investering" för Sverige utan en "nettokostnad" för samhället då de har "låg utbildning, färre jobb, tjänar mindre och betalar mycket mindre i skatt än inrikes födda."

Detta är, menar Altstadt, "fakta och siffror som borde vara del av vänsterns problembeskrivning."

Vänsterns?

Helt otroligt.

Formuleringen inte bara stinker opportunism, "tjänar mindre och betalar mycket mindre i skatt" - utan hela artikeln är så långt ifrån en vänsteranalys man kan komma. Snarare är den ett generalangrepp på delar av den svenska arbetarklassen.

Det måste vara första gången en socialist hävdar att arbetarklassens roll är att vara en kassako för staten. Och sedan när anklagar socialister människor för att de tjänar dåligt? Vad hände med kapitalisten som suger ut dem? Jag har heller aldrig hört en socialist kalla människor icke önskvärda för att de har låg utbildning.

Altstadt bygger upp sin argumentation som om hon endast presenterade fakta, och som om hon genom en snabb googling upptäckt att det är en myt att flyktingar behövs. Hon använder sig av högerforskare som Joakim Ruist (som hon helt felaktigt kallar "Sveriges ledande migrationsforskare") för att bevisa att invandring är en förlustaffär. Dessa "fakta och siffror" bör vänstern således bygga en ny analys runt, menar hon.

Visst - men bara om vänstern ska sluta vara socialistisk och bli något helt annat. Tillåt mig att påminna Altstadt om vad socialismen går ut på. En socialist talar inte om nationen eller samhället som om det vore en enda familj. En socialistisk analys utgår från den grundläggande konflikten mellan arbete och kapital.

Den tycks Ann Charlott Altstadt plötsligt ha glömt bort helt. Den enda konflikt som figurerar i hennes text är den mellan inrikes och utrikes födda. Hon hävdar till och med att "den accelererande ojämlikheten som sliter itu vårt samhälle beror antagligen till stor del på flyktinginvandringen." Har hon inte läst Piketty, Wilkinson och Pickett, Harvey, Brenner?  Vilken marxist som helst vet att ojämlikheten ökar generellt som resultat av kaptitalets globala klasskamp. Den ökar i Östeuropa som har en utvandring och i Västeuropa som har en invandring. Att kapitalet gärna ser ett överskott av arbetskraft för att sänka löner är heller inget nytt. Kapitalet pressar just nu på för att sänka löner för nyanlända. Samma arbete ska alltså betalas olika mycket beroende på när man satte sin fot i landet. Rasismen är den ideologiska överbyggnaden som används för att lura svensken att gå med på det. Men om svensken får höra att det inte finns jobb för att flyktingen är billigare, och flyktingen får höra att han måste jobba dubbelt så mycket som svensken, vem tjänar förutom kapitalisten?

Att dela upp klassen i kategorier som inrikes och utrikes födda hör över huvud taget inte hemma i en socialistisk samhällsanalys. Realiteten är att löntagarkollektivet i Sverige idag består av inrikes och utrikes födda. Som privatperson kan man tycka vad man vill om detta, som stand up–komiker kan man driva med det och som författare kan man skriva om det, men som socialist finns inget annat mål än att hålla ihop klassen. Detta beror på att löntagare har samma intressen. Det är den position man har just nu som räknas - där du står i köket och diskar eller framför datorn och programmerar - inte hur du hamnade där. En socialist företräder arbetarklassen som den ser ut just nu, punkt slut.

Att fler människor är på flykt än på länge har ingen missat, och en dans på rosor är det inte för någon, särskilt inte de som flyr. Men en vänsteranalys av flyktingsituationen borde i anständighetens namn nämna de imperialistiska krig som orsakat det. Om detta intet, istället än mer goddag yxskaft från Altstadt. Sverige är inte alls strukturellt rasistiskt, menar hon nu också, för "vad ska man då kalla det forna apartheidsystemet i Sydafrika?" Eh, ja, apartheid. Det är som att hävda att jämlikhet mellan könen råder i alla länder som inte är Saudiarabien. Gradskillnad, någon?

Sedan kräver hon att vänstern bör "utifrån fakta och siffror formulera ett konkret politiskt vänsteralternativ." Konkret är hon dock inte själv, utan texten slutar i denna vaga dimma. Vågar hon inte säga vad hon vill eller vet hon inte? Vill hon villkora asylrätten så att den bara gäller då staten tjänar pengar? Vill hon sänka lönerna, som Joakim Ruist?

Nej, hon gör precis som alla andra flyktingkritiker. Gnäller och gnäller. Skyller på andra och menar att någon annan bör ta itu med det.

En socialist inser istället att tiden har kommit då vi inte kan lämna över samhällsutvecklingen åt kapitalisterna. Det är den härskande klassens profitjakt som förstör klimatet, river sönder länder och orsakar kris på kris. De tar inte konsekvenserna, det är folket som gör. Det är dags för oss att ta ett helhetsansvar för samhället, inse att läget är som det är och att endast med en gigantisk investeringsplan som har som mål inget mindre än bostad och jobb åt varenda en kan vi klara läget. Men då krävs att vi börjar omfördela både makt och resurser. I strategiskt viktiga delar av världen växer nu den demokratiska socialismen. Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Spanien, Grekland och Portugal. För mig är det uppenbart att det är den strömningen svensk vänster bör ansluta sig till.

Det står naturligtvis var och en fritt att istället närma sig högerpopulism. Men erkänn åtminstone, ni som plötsligt bytt åsikt, att ni är opportunister och vill skaffa er nya vänner. Och när ni prisar ert eget "mod att våga tala om svåra frågor" inse att det motstånd ni upplever inte kommer ur något samhälleligt tabu. Det är resterna av ert eget samvete som skaver.