Det var S som genomförde de stora borgerliga projektet med avregleringar under 80-talet. Det var S som med dåvarande Folkpartiet skapade det nya skattesystemet där de stora inkomstskillnaderna fick växa istället för att motverkas.
Under halva 90-talet och fram till 2006 var det Göran Persson som ledde landet. Under de åren genomförde S inga reformistiska förändringar överhuvudtaget, det fanns ingen politisk förändring mot några av de mål partiprogrammet står för. När Persson gjorde upp med C så blev för en kort tid V ett 12 procents-parti, men sjönk fort tillbaka när man istället fick vara stödparti ihop med MP under nästa mandatperiod.
Det intressanta med denna långsamma högervridning av S är inte de enstaka förslagen. Det är själva maktutövningen som skapar utvecklingen.
Det finns inga stora ideologiska strider där S har bytt linje, inga avgörande segrar för högersossar mot de fackliga vänstersossarna (det finns sådana även om de inte har någon titel). Allt det som har gjorts har motiverats av att det måste göras, oberoende om det varit friskolor, karensdagar, sänkt skatt för rika eller sänkt pension och… ja fram till dagens höjda hyror. Varje politiskt beslut motiveras med att om de inte genomförs av S så kommer ännu sämre förslag i samma spår genomföras av de borgerliga.
Politik är då att administrera en statsapparat, inte att förändra samhället.
Den här resan går sakta, S har fallit i röststöd och blivit ett 20 procents-parti som bara när de borgerliga är osams kan skrapa sig upp till 30 procent. (Som just nu).
Det märkliga är att ju lägre S hamnar i opinionen desto större möjligheter ser partiledningen att göra upp med borgarna om ytterligare systemskiften. Det beror på att det alltid är ”det politiska läget” som får motivera det man gör. Det är aldrig vad man vill och bör skapa, utan alltid vad man ”tvingas till”.
Under tjugo år motiverades högervridningen av ”statsfinanserna” (vilket var djupt överdrivet och aldrig riktigt sant). Nu motiveras högervandringen av att vi har fascister i riksdagen (fast S kallar det ”ett parti med rötter i nazismen”). Realpolitiskt betyder det att vi får en socialdemokratisk statsminister som genomför de borgerligas ekonomiska program. Och den enda förklaring man kan ge sina väljare är att det handlar om att ”ta ansvar” och det handlar om ”det politiska läget”.
S partiledning utgår i sina analyser av politiken ifrån att vad det svenska folket vill ha är … ingenting. Alltså att samma som igår ska gälla imorgon.
Men om det stämde borde ju partiet inte förtvina så sakteliga som det ju faktiskt gör.
Alla människor är både visionära och pragmatiska. Det är så våra liv ser ut. Vi har drömmar och tankar om hur det borde vara, hur vi vill leva, men sen gör vi samma sak som igår för att det kallas vardagen.
För individer är det där rätt enkelt att hantera, det är oftast tvång bakom våra val, man måste ju sköta sitt jobb även om man är kritisk, man måste betala hyran även om den stiger, man måste få ihop pusslet.
Men man fortsätter drömma om något bättre. Man blir inte – oftast – förstörd av vardagen, det finns något bättre att skapa (och det är därför människor faktiskt ändrar sina liv och gör bra saker för andra).
Men ser vi på organisationer så blir det här annorlunda. Vi människor går samman och bildar organisationer (som ett S-parti) just för att vi tillsammans ska få kraft att fokusera på drömmarna, framtiden, skapa det där vi vet kan bli bättre. Organisationer gör bara nytta om de drivs av förändringen de har som mål, varje försök att låta vardagen ta över betyder att de blir meningslösa.
För vardagen har vi ju ändå.
Själv tycker jag det är roande när jag hör politiker säga att ”folk nog inte förstår hur jobbigt det är” med allt detta malande i detaljerna. Det är som om de inte förstår att uppdraget är drömmen, uppdraget är inte att vara dörrvakt, uppdraget är att förändra.
Och utan förändringen dör organisationen.
Det Löfven gör när han tar över borgarnas politik är att han antingen gör det han egentligen vill göra (det vill säga partiledningen är borgerlig i sin analys av ekonomi och social politik) eller också gör han det han inte vill göra för att han tror det är vardagen som ska styra politiken.
Men då behövs inga politiska partier.
För mig är det logiska att om man misslyckas få stöd i ett val så försöker man istället skapa ett nyval där man kan göra om och göra rätt. Tanken att politik ska handla om att administrera andras förslag är så vanvettigt att det är svårt att förstå att det överhuvudtaget kan avtalas.
Men den här sjukan finns även inom rörelser utanför partierna och inom vänster- och miljöpartier.
Regeringsmakten handlar då inte om vad som ska göras utan om att hindra något värre.
Ungefär som V passivt följt S i dess högervandring med förklaringen att M alltid är värre.
Ja, M kommer alltid vara värre. SD kommer alltid att vara värst.
Men ska vi återta politiken och rädda både planeten och välfärden så finns det ingen väg som handlar om att backa en gång till.
Det där är inte politik. Det är partipolitiska maktspel.
Och folk föraktar det med all rätt.