Det blev känt som den första prideparaden och sedan dess uppmärksammar man HBTQ-rörelsen varje år i juni. Människorna och organisationerna på plats i New York var fantastiska. Plattformen enorm. 

Men medias skrivningar om prideparaden? Den var en besvikelse. 

Runtom i USA har Pride sponsrats av en rad olika företag som också stöttar Israel, så någon form av uppror var väntat. Det protesterades under flera parader i olika städer.

En pro-palestinsk grupp av aktivister stoppade paraden i New York för att demonstrera. Medan andra, exempelvis lastbilsflaket jag var på, representerade HBTQ-organisationer som ville vara med i paraden för att fira. Samtidigt som man gjorde ett ställningstagande för Palestina. 

Ironin var på vår sida då vi lyckades hamna framför Coca-Colas flak i tåget – ett av de företag som anklagats för att ha stöttat Israel finansiellt. 

Det gjorde det ännu viktigare att vara på plats och säga ifrån. Trots att vi var få i antal så var stödet vi fick enormt. Medan vi åkte genom New York Citys gator, var det många som hejade på oss, ropade slagord och formade hjärtan med händerna.

Tills vi kom till en grupp av judiska israeler med en pridefärgad Davidsstjärna på sitt plakat. Nu kommer vi bli utbuade hinner jag tänka. Bara några sekunder senare lyfter de sina händer för att forma hjärtan. De ropar, hoppar och stöttar oss och det var så helande på något vis. Min nervositet kring situationen är egentligen obefogad. Många, om inte de flesta, israeler är inte emot Palestina. Men det är lätt att glömma bort bland allt hot och hat. Hur konflikten vinklas i media hjälper dessutom inte. 

Att glida genom New York på ett flak och få det stödet förstärker känslan av hur viktigt det är att stå upp för saker man tror på – även om inte alla håller med. Kvarter efter kvarter åker vi och det är totalt bara fyra personer som räcker fingret åt oss eller buar. Ingen stor grupp som slänger något på oss, inget hat – ingenting. Till och med volontärer och poliser räcker tummen upp eller ropar med i våra slagord. De står på tå för att räcka oss vatten i värmen, samtidigt som de ger oss komplimanger för initiativet. De allra flesta verkar stötta oss och man känner kärleken från publiken. 

Men sen kommer käftsmällen. New York Post skriver om oss. De beskriver närmast hur de pro-palestinska demonstranterna förstört paraden. Att vi inte fick något stöd från publiken. Påståenden som är svåra att känna igen sig i för någon som var där.

Sättet man försöker förminska och svartmåla alla pro-palestinska personer som var på plats är oroväckande. Många förlitar sig ju på att nyhetstidningar ska berätta sanningen om vad som händer i världen.

Generellt behövs en stor nypa källkritik kring rapporteringen av de palestinska protesterna. Mängder av falska påståenden har florerat, inte minst kring kring de studentprotester som hållits på amerikanska universitet.

Det är alltid bra när det reageras mot rötägg som tar sig rätten att föra fram anti-semitism. Men rapporteringen får inte bli så ensidig att ingen märker att den absoluta majoriteten är fredliga anti-rasister som vill få slut på kriget. Där även judiska studenter deltar i protesterna tillsammans med palestinier.

Det är viktigare än någonsin att låta olika perspektiv komma till tals. Hade New York Post bara frågat oss om våra upplevelser hade deras text – och bild av de Pridedeltagare som deltog – låtit helt annorlunda.