”Tyvärr verkar svenska föräldrar ha uppfostrat ett svenskt Hitlerjugend där ute i stugorna.”

Efter en sådan mening är texten över, den stänger sig själv, tyvärr, för sedan följer ett avsevärt mer konstruktivt resonemang om vad segregerad skola, nedmonterad välfärd och stadigt växande ojämlikhet gör med ett samhälle. 

Men vem lyssnar på det?

Inte den som precis blivit kallad Hitler­jugend.

Inte den som anklagats för att ha fostrat en liten brunskjorta.

Jag tror att vänstern står inför något avgörande här, en utmaning som kommer att definiera decennierna framåt, en kamp om unga hjärnor och hjärtan. Det blir att balansera på linan. 

Ja, Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. 

Ja, borgerligheten har radikaliserats. 

Det kan inte lindas in, det kan inte ­relativiseras. 

Men att tro att denna faktiskt korrekta information någonsin kommer att omvända den generation tonårskillar och precis vuxna män som helt uppenbart ratar progressiva politiska alternativ, vore ett ödesdigert misstag.

Senaste tiden har jag gjort några intervjuer som liksom gifter sig med varandra. 

Det var först statsvetaren Natascha Strobl från Österrike som talade om politikens skrala lungkapacitet, kvävd av nyliberalismen, kvävd att sin egen oförmåga att bryta sig fri och kunna erbjuda möjligheter åt de som mest behöver lyftas ur hopplösa situationer. Socialdemokratin har tillåtit sig att falla i den fällan. En oattraktiv, idéfattig mittensörja. 

Det var sedan Paul, en så kallad incel (rörelse som förklarar sitt ofrivilliga celibat med att hela systemet är riggat för att favorisera kvinnor) som från sin lägenhet i Upplands Väsby formulerar terrorfantasier om massmord och våldtäkt. Det är ju extremt, givetvis. Komplett vansinnigt. Men samtidigt nog ändå ett utslag för en bredare upplevelse hos unga män, nämligen att de inte riktigt har en chans att skapa sig en tillvaro som motsvarar deras förväntningar.

Nu i veckan kom en studie från Göteborgs universitet som visar att det inte är mossiga farbröder som har svårast att acceptera att ett samhälle rör sig mot mer jämställdhet. Det är istället deras söner och sönernas söner. Många tycker att feminismen gått för långt.

”En känsla av orättvisa kan motivera medborgare att exempelvis rösta på högerradikala partier som är emot feminism och sexuell frihet”, säger Gefjon Off, doktorand i statsvetenskap.

Man har tittat på 27 länder i EU och lägger fram ett antal faktorer som påverkar. En är arbetslöshet. När den minskar så blir unga män mer positiva till jämställdhet, när den ökar så blir de mer negativa. Det gäller även för Sverige. Största andelen unga män som svarat att de tycker att rättigheter för kvinnor hotar deras egna, bor i kommuner där arbetslösheten ökat senaste åren.

Börja där?

Sysselsättning. 

Med okej lön, okej villkor.

En väldigt konkret ingång för alla som vill ge något större och vackrare än den defensiva, uppgivna roll som finns att hämta från konservativa och liberaler och rasister, där allt du kan göra som superindividualiserad medborgare är att försvara din egen lilla kaka från andra grupper, typ din mamma och syster, eller dina klasskamraterna som invandrat, eller vem som helst som konkurrerar om vad som egentligen är smulorna.

Sverige har massarbetslöshet.

Sverige är världens näst mest ojämlika land.

Efter åtta långa år med en socialdemokratisk regering.

Det är exakt där progressiva måste börja.

Självkritik.

Socialdemokraterna prövade som bekant med bara Hitlerjugend och inga verkligt betydande egna reformer under en hel valrörelse.

Det förslår inte.

En reaktionär högertrend är inget naturtillstånd, utan just ett symptom, det är blödande tandköttet som uppstår ur politikens skörbjugg, efter alldeles för lång tid med brist på konkret, positiv förändring som övertygar dig om att morgondagen kan vara enormt mycket bättre än det du har nu.

Unga männen är inte förlorade.