Jag tror visserligen att jag fattat varifrån entusiasmen kommer – från behovet av att visa politisk handlingskraft. Äntligen en gigantisk investering i vad man inbillar sig är en åtgärd för att stegra klimatpolitiken.
Att kunna säga att man satsar över 200 miljarder – och förmodligen långt mycket mer, eftersom projekt av det här slaget ofelbart alltid fördyras – ger sken av beslutsamhet och av att ta klimatkrisen på allra största allvar.
Handlingskraft kan förstås vara bra, samtidigt som man som civilisationskritiker bör inse att det ofta är just en överdriven handlingskraft som gett oss de två senaste seklernas hot mot biosfären. Vänd en flod! För utvecklingens skull! Det känns alltid bra, tills det visar sig att hela innanhav kan försvinna på kuppen.
Den mängd cement och stål som kommer att gå åt för att bygga de nya stambanorna genom landet för att vinna någon timmes restid är ofantlig. Och produktionen av cement, liksom stål, är bland de värsta klimatbovarna som existerar.
En forskare föreslog nyligen att det minsta man därför kan begära är att det skjuts på detta jätteprojekt, eftersom det finns gott hopp om att cement- och stålindustrin inom något årtionde faktiskt kan komma att koldioxidbantas rejält. Men om planerna sätts igång inom en snar framtid kommer de ofelbart att skapa enorma utsläpp.
Som om det inte räckte är det stora naturvärden som står på spel. När jag på senare tid skrivit om höghastighetstågen har mängder av mejl strömmat in från oroliga människor som råkar bo i trakter där sträckorna ska dras. Många överklaganden väntar och det som framför allt väntar är fortsatta ingrepp i naturen där känsliga områden stryker med.
Eftersom projektet inte kommer att stå klart förrän om 15-20 år är risken överhängande – eller snarare lär den risken definitivt realiseras – att annan teknik redan onödiggjort de litet snabbare tågresorna. Elektrifieringen av vägtrafiken kommer att gå framåt och även elflyget väntar inom överskådlig tid.
Jag ser framför mig ett jättelikt Colosseum rest till fantastiska kostnader som tränger undan andra viktiga investeringar, som står där mellan de stora städerna som ett monument över – tja, politikers inbillade handlingskraft.
Och även något annat, ty jag tror att det finns skäl att misstänka att denna infrastruktursatsning i hög grad också tillkommit för att döva det dåliga samvetet hos den urbana övre medelklassen. De vill resa snabbt och billigt utan att det stör det egna miljömedvetandet.
Vore det då inte viktigare att vi uppfostrar varandra till att faktiskt resa mindre och låta bli det mesta av det rena nöjesresandet? Man tycker också att pandemin vid det här laget borde ha lärt många av oss att rätt många möten kan ske digitalt istället för fysiskt.
Regionalpolitiskt är höghastighetstågen dessutom ytterst problematiska. Biologen och skribenten Stefan Edman konstaterar i en artkel att: ”Höghastighetsbanorna finns med i 73-punktsprogrammet. Om de byggs blir de en ’gökunge’ som tränger undan andra investeringar.” Han menar att ”den fattigaste fjärdedelen av befolkningen då i praktiken kommer att subventionera den rikaste fjärdedelens resor. Stad mot land, ett Sverige som slits isär! Medan stöd till lokal- och regiontrafik får motsatt fördelningspolitisk effekt.”
Vad kommer ens en biljett på höghastighetståget till Malmö från Stockholm att kosta? 3 000-4 000 kronor? Har ens företag råd att lägga pengar på det? Sverige är definitivt för glesbefolkat för att motivera dessa svindyra höghastighetståg.
I ett debattinlägg i Dagens ETC citerade jag en rapport från Europeiska revisionsrätten (nummer 19 2018) som undersökt kostnaderna för olika höghastighetsprojekt:
”Kvalitén på beräkningarna av de verkliga behoven i medlemsstaterna är låg, och den alternativa lösningen att uppgradera det existerande järnvägsnätet tas ofta inte i beaktande, fastän besparingarna som kan göras genom det valet kan vara betydande.”
Ja, vad sägs om en kostnad på hundra miljoner euro (!) per sparad minut?
Utmärkande för kapitalismen är att den alltid är redo att utplåna rummet till fördel för tiden och det är nog det vi ser i de här planerna. Rummet, det vill säga naturen och biosfären, är ett rumsligt hinder för utvecklingen.
Tyvärr är det inte särskilt många på den rödgröna kanten som intresserar sig för invändningarna mot dessa höghastighetståg. Jodå, jag tror mig veta varför det är så, men det gör mig inte gladare.
Bara mer oroad.