Emellanåt blir det mycket konstigt. Ett enda lösryckt molntapp får illustrera: ”Det svenska folkhemmet byggdes med tanken att ingen skulle behöva vara beroende av någon annan person. Inga ekonomiska förpliktelser mellan män och kvinnor. Inga mellan barn och föräldrar.”

Skulle varenda människa vara oberoende av alla andra? Skulle inga ekonomiska förpliktelser finnas mellan barn och föräldrar i Sverige? Varje spädbarn får hos oss egen lön att betala föräldrarna med? Nej, knappast.

De beslut om jämställdhet mellan kvinnor och män som togs på den socialdemokratiska partikongressen år 1972 byggde i själva verket på följande formulering: ”Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga”. Det var, och är, en radikal tanke som än idag inte är förverkligad. Men den handlar endast om ekonomiskt oberoende av anhöriga, och endast om vuxna människor.

De allra flesta vuxna, åtta av tio, i Sverige idag delar sitt vardagsliv med en annan människa. Det kan vara med en annan vuxen och med barn, eller med barn utan annan vuxen.

Låt oss kolla siffrorna. I Sverige bor nästan 9,9 miljoner människor. 2,5 miljoner av dem är barn. Av de vuxna lever nästan 4,5 miljoner som gifta, i registrerat partnerskap eller är samboende. 355 000 är ensamstående föräldrar, det vill säga en vuxen som bor med barn. Och så finns det 1,6 miljoner som bor i enpersonshushåll. Det är strax under 17 procent. I internationell jämförelse är det en hög andel.

Kvinnor och män lever i enpersonshushåll under olika faser i livet. Titta på diagrammet här intill. De flesta kvinnor som bor ensamma har fyllt 65. Ju äldre hon blir, desto vanligare blir ensamboendet. För män är mönstret annorlunda. Ensamboendet är vanligast för män i 20-årsåldern och upp mot 50, och blir ovanligare efter pensionen.

De kvinnor som bor ensamma verkar inte alls göra det för att undvika nära relationer. De har tidigare i livet levt i parförhållanden, gifta eller ej. Av kvinnor som fyllt 85 är två tredjedelar änkor. De ensamboende kvinnorna är typiskt sett pensionerade, och har ofta täta kontakter med barn, barnbarn och vänner. Mediebilden av ensamboende kvinnor som singlar och egoister som satsar på egenutveckling och yrke stämmer inte alls. Det är betydligt vanligare att de bekymrar sig över sin låga pension än över sin framtida karriär.

De ensamboende männen som grupp är mycket yngre, och litet oftare än kvinnorna är männen socialt isolerade.

Med den här bilden klar så är det fånigt, och missvisande att exemplifiera den moderna ensamboende med en kvinna i 35-45-årsåldern som ”tycker om att leva fritt och därför väljer ensamheten.” Det finns ingen ålder när kvinnor så sällan bor i enpersonshushåll som i åren runt 40. Kvinnors frigörelse verkar inte alls ha lett till att de vill leva på egen hand.

I stället är familjebildning otroligt populärt. Barnstatistiken är överväldigande. Vid fyllda 45 år är 86 procent av alla kvinnor mammor. Alltså mer än åtta av tio. Papporna är vid samma ålder en lite lägre andel, 78 procent. Men män kan få barn i högre åldrar, även om det inte är så väldigt vanligt.

Parbildning och barn är i Sverige idag högt värderat bland de allra flesta, vilket påverkar hur de lever. Så är det också i våra nordiska grannländer, med Finland som undantag där en högre andel både kvinnor och män aldrig blir föräldrar. Inom Europa är vi nära nog unika. Det svenska barnafödandet är mycket högre än i de traditionella tidigare mångbarnsländerna Italien, Spanien och Grekland. Där har bristen på barnomsorg och de ekonomiska kriserna gjort barn sällsynta.

Att bo i ett enpersonshushåll och att vara ensam är dock långt ifrån samma sak. Ungefär 290 000 människor, fyra procent av befolkningen, är socialt isolerade så, att de både bor ensamma och träffar få andra människor. Man kan också känna sig ensam även om man bor med andra.

På frågan: ”Har du någon nära vän?” (och med det menar någon annan än partnern i en parrelation) så är betydligt fler män än kvinnor vänlösa.

Ska man dra någon slutsats om hur människor i Sverige idag lever så är föräldraskap det mest karakteristiska. Förr var det många som aldrig hade råd att sätta barn till världen, eller hade möjlighet att själva ta hand om de barn som de ändå fick. I dag är det annorlunda, även om åtskilliga har det svårt att få ekonomin att gå ihop.

Vi har nog aldrig tidigare haft en så hög andel av befolkningen som är föräldrar, av eget val.

Det ger en helt annan utgångspunkt för diskussion om framtiden. Människor i Sverige är inte typiskt postmoderna kringströvande solitärer som riktar in livet på karriär och nöjen, eller egenutveckling och motvilja mot ansvar för andra. Människor i Sverige är snarast familjeextremister som lever tillsammans med andra och med ansvar för andra. Vilka slutsatser om framtiden bör vi dra av det? Hur påverkas den politiska diskussionen om man utgår från den verkliga befolkningens verkliga liv, snarare än från klatschiga och illa underbyggda beskrivningar av en pytteliten minoritet?

Enkelt blir det inte. Men betydligt mer optimistiskt, och med möjligheter för många att känna igen sig, och drömma goda drömmar.

Föräldraskap och ansvar inför framtiden – den moderna folkrörelsen?