Jag vet inte ifall skribenterna på Svenska Dagbladet har en extrem livlig fantasi eller om man helt enkelt överskridit gränsen för en ohälsosam dos av tittande på gangsterfilmer. När de beskriver vissa av de områden som Rikskriminalpolisens underrättelsesektion i sin rapport Kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället namngett så verkar det som att de pratar om en Hollywoodrulle.

Både Per Gudmundsson (28/10) och Paulina Neuding (30/10) målar i SvD upp bilder av socioekonomiskt utsatta områden som så farliga att de jämförs med rebellkontrollerade områden i krigszoner. ”No go-zoner och parallellsamhällen” som Gudmundsson beskriver det. En bild målas upp där kriminella styr med järnhand och ”vanliga invånare” hålls som gisslan bland betonghusen. En stigmatiseringsinjektion som heter duga.

Ja, men båda skribenterna borde ju veta. De är ju födda och uppvuxna i dessa områden. De vet exakt hur en förtryckande vardag i miljonprogrammen ser ut. De kan ta denna polisrapport och förankra den direkt till sin verklighet som de inte alls får via medierna utan bara genom att titta ut från sin balkong. Gudmundsson vågar sig till och med på att slänga in en lösning till problemet som är högre polisnärvaro och väl bemannade poliskontor. Eller inte. Neuding bor i lägenhet i Stockholms innerstad och Gudmundsson i en villa bland den välbärgade medelklassen i Hässelby villastad.

Av de områden som nämns i rapporten har jag bott i tre, Hammarkullen, Rosengård och Skärholmen. Jag har familj och vänner som bor i eller kommer ifrån 25 till. Alltså totalt 28 områden jag tycker mig ha en hyfsad bild av hur vardagen ser ut. Gör det mig till självutnämnd miljonprogramsexpert? Absolut inte. Men jag kan säga att med min erfarenhet så delar jag inte de fantasibilder SvD försöker måla upp. Min bild av dessa orter är inte Gotham-inspirerande. De är en vardag. Ett resultat av en orättvis struktur där människor gör sitt bästa för att verka.

Och när miljonprogramsområden namedroppas hos SvD så ignorerar man gärna de andra områdena som nämns i rapporten. Exempelvis farliga Täby, kriminella Åkersberga och snuthatande Nynäshamn. Varför? De kanske inte fick plats i texten. Eller så skulle skribenterna vara tvungna att nyansera sin världsbild. Att misstro mot polis inte alltid är automatiskt lika med ”förort”.

Jag vet inte vad liberala skribenter tjänar på att onyanserat utmåla förorter som platser med endast offer och förövare. Är det en besatthet? En perversion? Eller rent av en okunskap som man inte vill erkänna är just okunskap?

Sedan anser jag att själva rapporten i sig är lite problematisk. Jag är glad att även polisen erkänner att klassproblematiken finns i Sverige och att det kan vara en bidragande orsak till kriminella handlingar. Dock tycker jag inte att de lösningar som polisen kommer med är särskilt mycket att hurra över. När man å ena sidan hänvisar till problemen som är sociala och sedan bidrar med lösningar som är polisiära så verkar det som att man inte har viljan eller kompetensen att faktiskt lösa det på riktigt.

Polisen bekämpar bara symptomen på sjukdomen genom att säga att man ska arbeta repressivt och brottsförebyggande.

Repressivt okej, det är ju det polisen gör. Men att polisen jobbar brottsförebyggande kan vara en tolkningsfråga. När det kommer till socioekonomiskt utsatta områden är brottsförebyggande arbete en helt annan metod än att lagföra någon i ung ålder alternativt att ha högre polisiär närvaro. Det är något som andra myndigheter och instanser med den kunskapen ska arbeta med. Jag tycker att det är konstigt när polisen först identifierar vad som är problemet, nämligen klassklyftor, men sedan inte erkänner att de själva inte är de som kan erbjuda lösningarna som behövs.

Och de två andra förslagen på lösningar, ”samverkan” och ”kommunikation”, tycker jag ska kunna utvärderas utifrån de man faktiskt samverkar och kommunicerar med. I många fall kan samverkan lätt falla över till en order och kommunikation blir istället information.

Sammanfattningsvis kan jag säga såhär. SvD:s skribenter borde lära sig konsekvenser av stigmatiserande retorik. Det är inte okej att prata om parallellsamhällen och no go-zoner för att det passar ens egen agenda. Och både skribenterna och polisen borde lära sig reella lösningar på socioekonomiska problem. Hårdare tag och fler poliser kommer inte lösa problemen hur mycket man än önskar det. Det riskerar bara att skapa större spänningar mellan de boende och rättsväsendet.

Jag håller dock med Gudmundsson när han skriver att dessa områden behöver trygghet och säkerhet. Men de behöver även resurser, utbildning, tilltro till myndigheter, samma förutsättningar på arbetsmarknaden, bostäder de inte riskerar att vräkas ifrån efter renoveringar och en stigmatiseringsfri medierapportering. Bland mycket annat.

Därefter kommer tryggheten och säkerheten av sig själva.