Arbetsrätten ska omprövas, marknadshyror på nybyggnation införas och fördelningspolitik à la moderatstil kommer att öka ojämlikheten. Skattepolitiken läggs om för att gynna höginkomsttagare.
Men det är ändå något som skaver med reaktionerna mot uppgörelsen. Människor i kommentarsfält och i spalterna hävdar att kompromissen är ett tecken på att partiet har gått högerut. Men stämmer det verkligen? Är det inte snarare så att kompromisser ligger i partiets DNA?
Vi talar ändå om ett parti som har lett landet i decennier och varit världsunikt i att behålla regeringsmakten. För S är valrörelser och efterföljande kompromisser något som kommer och går. Inte utan ett pris givetvis, det tydligaste kvittot är den stadiga nedgången i väljarstödet sett över tid.
Nej, det parlamentariska spelet kommer inte att knäcka Socialdemokraterna. Vän av socialdemokratin ska istället titta inåt. Hur partiet kommer att hantera de kärleksfulla kritikerna och den interna idédebatten är det som avgör åt vilket håll socialdemokratin går. Hur partiet ska lyckas formulera politiska krav och idéer inför valet 2022 utan att låta regeringspolitiken sätta taket är den största utmaningen.
Skräckscenariot vore om 1990-talet upprepade sig. Nedskärningsåren under ledning av Göran Persson sägs ha format en hel generation socialdemokrater som började hysa åsikten att välfärden är en för stor och dyr apparat. Privata alternativ sågs som befriare som kunde lätta på bördan åt staten. Sänkta skatter gick från att vara ett nödvändigt ont till ett politiskt mål. Idédebatten blev lidande efter nedskärningsåren, idealen var färgade av principen ”budget i balans” och ”spara i ladorna”.
Sedan dess har stora välfärdsreformer uteblivit, istället har fokus legat på effektiviseringskrav, lappa och laga det som redan finns. På vägen har partiet tappat väljare, anhängare som tror på solidarisk omfördelningspolitik har utmålats som naiva.
Samtidigt har verkligheten förändrats. Borgerliga partier har accepterat välfärdsstaten, och svåra frågor som migration och asylrätt binder redan samman Moderaterna och Socialdemokraterna sedan långt bakåt i tiden. Arbetsmarknaden ser annorlunda ut i dag än under socialdemokratins glansdagar, industrierna minskar och arbetarklassen är mer välutbildad idag och definierar sig inte som ”arbetare”.
Både socialdemokrater och än mer moderater har kommit att allt mer efterlikna catch all-partier. Det vill säga partier som försöker fånga flera olika grupper än en. M vill vinna fler än godsägare och S vill vinna fler än industriarbetare som bor i hyreslägenhet. Därför tonar man ner sin ideologi, anpassar olika frågor efter interna opinionsundersökningar och vad väljare tycker i olika frågar.
Strategin har kritiserats av uppenbara skäl, det främsta är att partier tappar initiativförmågan att driva opinionen, och som i Socialdemokraternas fall lyckas man inte mobilisera väljare. Moderaterna under Fredrik Reinfeldt lyckades att få valet mot Göran Persson att koka ner till att handla om person. Väljarna stod inför valet att lägga sin röst på ”sossepampen” eller den nya moderna ledaren som förstår det svenska folket.
De socialdemokrater som inte sitter i regering kommer att få det tufft när de ska säga en sak och se sina regeringsföreträdare göra något annat. ”Vi vill minska klyftorna men vår regering tvingas öka dem”. Men då ska man komma ihåg att regeringspolitik inte är eller behöver bli hela partiets.
Medan regeringen är bakbunden av uppgörelsen är inte alla det. Inom S har medlemmar stor möjlighet till inflytande, mellan valen pågår det vardagliga partiarbetet med medlemsmöten, det finns föreningar som har bildats inom allt från klimat till migration. Alla dessa håller studiecirklar, seminarier, och årskonferenser där medlemmar har rätt att lämna in motioner och lobba för sin sak. Förslag som kan bli rikspolitik om man får tillräckligt många med sig. Demokrati helt enkelt.
