När utredningen presenterades var fackförbunden starkt kritiska då de menade att utredningen gått får långt och att förslaget rubbade balansen mellan fack och arbetsgivare, till arbetsgivarens fördel. Det var med hotet om Toijerutredningens förslag som facken sedan satte sig vid förhandlingsbordet. Det är inte ett jättestarkt utgångsläge. 

Efter utdragna förhandlingar ställde sig facken bakom en uppgörelse med Svenskt Näringsliv. Resan dit var inte smärtfri och fack­förbunden var länge splittrade, men den svenska modellen bevarades. Exempelvis Dik motiverade sitt ställningstagande med att las-uppgörelsen som helhet innebar en bättre lösning jämfört med Toijerutredningens förslag, som annars blivit verklighet. Dik såg också ett värde i att stå upp för gemensamt uppnådda förhandlingsresultat i syfte att slå vakt om den modell där parterna, och inte regeringen, sätter spelreglerna på arbetsmarknaden. Man hoppades även, och det här är viktigt, att den minskade anställningstryggheten skulle kompenseras av det nya omställningsavtalet som ger rätt till studier med 80 procent av bibehållen lön. 

I las-överenskommelsen betraktades omställningsstödet som den främsta segern enligt flera fackförbund. Man uppnådde det genom att gå med på bland annat ändrade turordningsregler. 

Trots höga kostnader i form av svekdebatt, intern kritik och splittring roddes uppgörelsen i land och ligger nu fast, i en bred politisk förankring som bevarar las-uppgörelsen intakt oavsett färg på regeringen. 

Trodde vi. 

Tills Tidöavtalet presenterades. 

I Tidöavtalet finns en formulering om att det nya omställningsstudiestödet ska inriktas mot ”utbildningar med hög efterfrågan på arbetsmarknaden”. Detta hade kunnat komma direkt från Timbro, och innebär en skärpning mot den tidigare formuleringen om att omställningsstödet ska ”stärka individens ställning på arbetsmarknaden”. Arbetsmarknadsminister Johan ­Pehrson (L) har också meddelat att han vill ”skruva lite” på stödet. En signal om att hårdare styrning väntar, där individen tvättas bort och styrningen mot bristyrken ökar. 

Självklart är det lätt att vara efterklok och undra varför facken överhuvudtaget gick med på den här uppgörelsen från början. Att man inte satte emot hårdare. Att man inte kunde räkna ut att uppgörelsen inte skulle vara fredad vid ett regimskifte. Att man lagt så stor tid på att försvara vad många, däribland flertalet fackliga, uppfattar som en försämring. 

Nåväl. 

Martin Wästfelt från Union­en kommenterar Pehrsons uttalanden att las-uppgörelsen kom till stånd genom ”bred parlamentarisk enighet och var ett paket med många olika komponenter. Politiken kan inte rycka ut vissa delar” (Arbetsvärlden). IF Metalls ordförande Marie Nilsson påpekar även att man varit noggranna med en bred, politisk förankring för att uppgörelsen ska lämnas orörd oavsett vilka som sitter vid makten. 

Min och mångas förhoppning är att arbetsmarknadens parter håller vid fast uppgörelsen och sätter press på regeringen att inte ”skruva lite” i omställningsstödet. 

Men bara för att vara tydlig, det här är vad som sker när man lägger makten i händerna på högern och deras obefintliga respekt för arbetande människors villkor. Då förvandlas en uppluckring av las (fast med ett fint utbildningspaket) till en uppluckring av las utan extra benefits. 

Pehrsons utstrålning av ”charmig grillpappa” och folkliga skämt spelar ingen som helst roll när landets löntagare återigen finner sig ståendes med det korta strået i handen. 

Efter de kompromisser som Januariöverens­kommelsen tvingade fram kan facken inte låta det här passera. Att försöka smyga in bakvägen för att ytterligare urholka las är anmärkningsvärt. Politiken ska inte ”skruva lite” när part­erna redan är överens – och de borde ha avhållit sig från detta redan 2019.