Ja, äta spädbarn.

Vad är det som händer?

AOC is a Wack Job! https://t.co/LU3hIeek0c

Ocasio-Cortez håller möte. En kvinna i publiken tar till orda. Hon säger att det finns för många människor på planeten, ”även om vi skulle bomba Ryssland”. Så vi måste göra oss av med den yngsta generationen. Det räcker inte att vi slutar föröka oss. Hon exponerar sin t-tröja:

”Rädda planeten. Ät barnen.”

Ocasio-Cortez agerar som de flesta skulle göra. Hon försöker gå vidare så snabbt som möjligt, eftersom hon förutsätter att kvinnan lider av psykisk sjukdom.

Men videon blir viral.

Presidentfamiljen kastar sig över den.

Titta, Ocasio-Cortez vill ha brutal diktatur, där klimatkannibaler decimerar befolkningen med vässade tänder! Annars skulle hon ha opponerat sig. Och den där kvinnan är ändå representativ för den gröna, socialistiska vågen. Barnamördarna. Klimatkannibalerna.

Nej, hon är ju inte det. Kvinnan är ingen klimataktivist. Hon är djupt engagerad i den knasiga, konspiratoriska LaRouche-sekten som sympatiserar med Trump och anser att utsläppsminskande åtgärder är att jämställa med folkmord.

Kort sagt, ett planterat troll, med ett fabricerat budskap vars enda syfte är att sabotera för alla som faktiskt tar klimatkrisen på allvar.

Möjligen kan ursprunget till denna lögn vara – Sverige.

I september skulle Magnus Söderlund, professor i företagsekonomi, ha seminarium på Gastro summit i Stockholm. Han och arrangören ville ha en spektakulär rubrik: ”Kan du tänka dig att äta människokött?” Medierna älskade det. Artiklar skrevs, inslag producerades. Söderlund poängterade att det vare sig är önskvärt eller realistiskt med människokött. Till minimal nytta. Svenska högerextrema sajter varnade för infanticid, varpå amerikanska sajter fortplantade.

När till sist Breitbart rapporterade om denna icke-händelse så belönades man av en retweet från Trump. (Patrik Oksanen har mer detaljerat berättat om den här processen, hur desinformation skapas och amplifieras.)

Hur kan någon ens tro att klimatrörelsen vill äta barn?

Det är en lögn som lägger sig helt nära en annan, att klimatrörelsen innerst inne vill ha diktatur. Och den sprids inte uteslutande av suspekta sajter, utan av våra största borgerliga ledarsidor.

Dagens Nyheter kan förfasas hur mycket som helst av klimatkrisen, men aldrig lika mycket som av klimatrörelsens krav på omställning – inklusive justering av den otillräckligt reglerade marknaden. Det fultolkas konsekvent som planekonomi, som demokratins sönderfall.

Johan Hakelius fick garanterat skön gåshud under sin tweed när han hörde talas om videon med Ocasio-Cortez, även om hon bara är statist i ett orkestrerat attentat.

”Ska sammanslutningar som kritiskt diskuterar diktaturens klimatpolitik förbjudas? Vad ska hända med dem som ändå opinionsbildar emot den? Omskolningsläger? Fängelse? Försvinnanden? Vad händer om den globala despotin, i sin upplysthet, börjar skjuta av klimattyngande människor?” skrev han i fjol i Expressen.

Det är faktiskt inte ett jätte­långt kliv till att demonisera fullt ut.

Med människoätande aktivister, med tuggade bebisar.

Mot klimatrörelsen står krafter som är kapabla till vad som helst för att rädda den fossila ekonomin och egna privilegier. Ibland blir det uppenbart: Trump, Bolsonaro, Johnson, oljebolagen, bilundustrin. Ibland är det mer förslaget: medier som lanserar klimatinitiativ men inte vill ge upp fossila annonser, liberaler som vill rädda planeten men vägrar göra några som helst uppoffringar.

Jag brukar återkomma till ett citat av Mattias Svensson – typiskt snäll liberal – när jag får för mig att han och andra som tycker likadant är en del av lösningen snarare än problemet.

”Om jag… fick välja på att leva mina återstående decennier i en grön planekonomi eller i ett hyggligt fritt och demokratiskt samhälle på en allt varmare planet med försurade världshav, så skulle jag välja det sistnämnda.”

Han har fel. På så många sätt.

Moraliskt? Haveri.

Motsättningen? Överdriven.

Det innebär inte att jag vill censurera, fängsla eller äta upp honom.

Bara för att vara tydlig.

Nu har nog de flesta sett nyheten i New York Times om att de allra rikaste amerikanerna betalar mindre skatt än alla andra inkomstgrupper. 23 procent.

Det är en global trend, politiskt sanktionerad ojämlikhet.

Sverige är bara marginellt bättre. Stefan Persson, Hans Rausing (nu avliden) och Melker Schörling är rikare än 60 procent av befolkningen. Tre män är rikare än 4,6 miljoner svenskar. Miljardärer betalar mindre skatt än en kassörska på Willys.

Vad får det för konsekvenser?

Ett forskningsprojekt, med forskare från 30 universitet, visade häromveckan att mer ojämlikhet kan leda till mindre demokrati, eller snarare en känsla av att samhället kollapsar, vilket i sin tur leder till suktande efter att starka, auktoritära ledare ska ”återupprätta ordning”.

Demokratin är verkligen hotad.

Inte av klimatrörelsen.

Inte av att någon ska duka upp en bebisbuffé.