”Så länge Israel med sin apartheidpolitik förnekar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, så länge måste vi avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten.”
Rätt eller fel?
Jag skulle inte skriva under.
Även om jag delar uppfattningen att Israel idag ägnar sig åt för fredsprocessen destruktiv politik. Men bojkott är ett trubbigt verktyg. Särskilt i kultursammanhang, särskilt när det inte bara blir staten – politiker, institutioner, propagandavänliga event – som drabbas utan även enskilda israeler, vars möjlighet till utbyte med kollegor från andra länder är avgörande för att bygga allianser och utveckla strategier, ja, för att kunna erbjuda friskt syre när oppositionella upplever hur rummet krymper omkring dem.
Ekonomisk bojkott av israeliska företag och deras produkter/tjänster är en annan sak. Men inte kultur. Som jag inbillar mig kan utgöra ett slags passage genom det annars låsta.
Total bojkott skulle ha förhindrat mig att intervjua Etgar Keret på bokmässan i Göteborg. Han berättade hur han – via kulturutbyte – blev förste israeliske författare att ges ut i Palestina sedan Andra intifadan startade.
”Jag var i Stavanger på en litterär festival, där jag skulle ha ett panelsamtal med två palestinska författare. Men de vägrade. I skandinavisk anda ville arrangören medla så jag flyttades till en annan panel. Jacques Derrida (fransk filosof, gick bort 2004) fick nys om detta och blev rasande. Han skrek till palestinierna: Varför kommer ni ända hit om ni inte ens kan dela bord med en liberal vänsterförfattare, hur ska ni då kunna påverka era politiker att fredsförhandla?” sa Keret.
Efter att ha kommit hem skickade han sin aktuella bok till en av palestinierna. Inget svar. Tio månader senare kom det: ”Jag hade ingen aning om att ni skrev så här i Israel och vill gärna översätta.”
Keret:
”Han förstod att även israeler kan vara svaga. Vi är inte våra uniformer.”
Jag välkomnar en diskussion om bojkott skulle vara produktiv eller om den skulle utöva kollektiv bestraffning mot israeler som inte har det minsta med Benjamin Netanyahus aggressiva etnonationalism att göra.
På samma sätt är det fritt fram att invända mot att Israel, som artisterna hävdar, skulle döda barn och bedriva apartheid. (I senaste Gazakriget dödades fler än 500 palestinska barn, enligt FN.)
Svensk borgerlighet vill inte ha saklighet.
Alldeles för många debattörer och politiker tappar fattningen.
”Man vet att antisemitismen lever när ett gäng musiker ger uttryck för ensidigt hat mot Mellanösterns enda demokrati”, twittrar psykiatern David Eberhard.
”När hatet mot Israel förblindar”, twittrar moderaten Gunnar Hökmark.
Artisterna ansätts hårt. De kallas kommunister. De anses vara hycklare för att de inte efterlyst bojkott mot Eurovision i diktaturen Azerbajdzjan. De kallas antisemiter. Och det av etablerade röster.
Ingenstans beläggs på vilket sätt kulturarbetarna visar missaktning mot judar för att de är judar.
Ingenstans beläggs att kulturarbetarna har en agenda bortom att försöka påverka staten Israel.
Kalla mig gammelmodig, men jag tycker att vi ska handskas synnerligen varsamt med begreppet antisemitism, för annars förlorar det snart sitt värde, sin betydelse, sin funktion att peka ut den som gör sig skyldig till det oerhörda.
Inte en sekunds tvekan när situationen faktiskt kräver att vi använder antisemitism. Som när Polen smiter undan sin historia under Förintelsen. Som när Björn Söder (SD) i utrikesutskottet hävdar att finansmannen George Soros påverkar politiska partier i Europa, att han ”drar i trådarna”. Som när amerikanska vapenlobbyn pekar ut judar som ett gift. Som när Labour för sent kasserar politiker som inte kan visa solidaritet med Palestina utan att falla handlöst i unkna mytbilder om judar.
Antisemitism.
Dess gift sprider sig.
Men kravet på bojkott?
Det är inte antisemitism.
Mats Skogkär, ledarskribent på HD/Sydsvenskan, twittrar att artisternas upprop saknar nyhetsvärde, även om en ”handfull… kommunister och antisemiter” råkar vara välkända. Jag ber honom precisera. Vilka är antisemiter? Kanske någon av de med judisk bakgrund som undertecknat? Han svarar att kulturarbetarna måste bevisa att Israel dödar barn och är en apartheidstat. Jag ger honom länkar till artiklar med Gideon Levy, journalist på Haaretz, obekväm granskare av rådande politiska riktning, speciellt att regeringen strävar mot en fullgången apartheidstat, att Israel redan i dag är en apartheidstat. Levys ord, inte mina.
Till sist anser Skogkär att jag ska läsa David Duke. Han skickar med länk till dennes hemsida. Duke är amerikansk högerextremist. Duke hatar judar. Jag gissar att det är ironi. Själv brukar jag inte sprida antisemitism för att göra mig lustig.
Israel har gått till val. Benjamin Netanyahu fortsätter med all sannolikhet styra. Vad betyder det? Antalet bosättningar? Hans mål att hierarkiskt skikta befolkningen, som det senaste utspelet om att ”araberna går till vallokalen i drivor”? Försöken att stympa rättsväsendets status? Palestiniernas möjlighet till värdigt liv? Fred?
Högerpopulismen har ett starkt grepp om Israel.
Det här är avgörande frågor.
Den som reflexmässigt besvarar dem med att ropa antisemitism gör sig själv, judar, Israel och Palestina en otjänst.
